Sida 17
2. Ruinen
buinkn.
17
damer, hvilka tills nu förmatt lägga band på sin nyfikenhet och, ehuru beklagande att de ej fått tillfälle öfvervara sjelfva farans ögonblick, likväl tröstade sig med de färska spåren deraf.
»Det är för besynnerligt,» anmärkte en ung dam, »att elden nästan alltid skall bli lös om natten ... hela staden kan ju brinna opp, innan man ens hinner vakna för att skynda till hjelp.»
»Men blir mamsell inte rädd när det brinner?» frågade en kavaljer, som stod bredvid henne.
»Nej, det försäkrar jag löjtnanten,» svarade den sköna; »ty i går afse nästan anade jag det, och jag sade just till mamma: Kors, hvad det var längese'n det var någon eldsvåda nu!»
»Det kan man kalla att vara rask och rik på aningar,» inföll kavaljeren; »men om det brunne i mitt eller någon annans hjerta, måntro ni äfven då skulle ana det, min nådiga?»
Något, som liknade en suck, högg sig fram mellan löjtnantens buskbeväxta läppar, ty den sköna var arftagerska till ett högt brandförsäkrad! hus i staden.
Den sköna lät sin blick halka ner på löjtnantens sporre, hakade sig fast vid taggarne och rullade i fantasien omkring med dem.
»Går löjtnanten upp på Torngrens tredje bal?» frågade hon slutligen med blicken ännu hvilande på det kära föremålet.
»Går? ... Nej, jag flyger, så vida nämligen ... ack!...»
Deras blickar möttes. De syntes lyckliga. Hvad det är sällsynt att finna en lycka bland rykande ruiner!
»Om elden legat åt det der hållet,» sade några steg derifrån en äldre herre, »hade bestämdt alla de der rucklena strukit med, det är jag lika säker på som att jag sjelf nu står här.»
»Det tror jag med,» svarade en äldre, rikligen utstyrd fru; »men på sätt och vis kan det vara en välgerning att bli af med de der trärucklena, som bara stå och skräpa och vanpryda vår vackra hufvudstad.»
Mannen nickade bifallande.
Huruvida han eller hon eftersinnade, hvart trärucklenas arma invånare skulle taga vägen, i fall elden jagade dem derutur, är ej bekant.
Vålnaden. 3
Källa: Project Runeberg ·