Sida 428
6. Fönsterrutan
4 28
föklofhingsdågkir.
Sà hade han stått några sekunder, dà han tyckte att det gnistrade för hans ögon. Han öppnade dem och sàg nu tydligt, att gnistorna flögo kring gestalten inom vilddjursringen, och innan han hunnit eftersinna betydelsen af detta fenomen, blef han varse det flämtande skenet af en fackla, som i glödande, gnistrande ringar flög midt ibland rofdjuren. Nu förändrade sig scenen pà isen. Vargarne flydde àt alla sidor för den brinnande trollkretsen, vrålande af raseri öfver att hafva gått miste om sitt rof, och gestalten jagade efter dem under skallande hånskratt och svängde facklan omkring sig, sà att han mer liknade en kolonn af lågor och gnistor än en varelse af kött och blod.
En fasa, men af annat och ännu förfärligare slag, bemäktigade sig àskàdaren pà Sjöbérgs strand. Var det väl en menniska han sett dernere pà isen, besegrande de glupska rofdjurens talrika flock? Eller var det en ande ur afgrunden, som rasade ut sin eldhämd öfver vilddjuren pà jorden, sedan han för en stund tröttnat vid de fördömdas marter under jorden?
»Är det dà en sanning,» mumlade Sebastian doft för sig sjelf, »att de döda icke finna ro i sina grafvar, när de onda gerningar, de lemnat efter sig pà jorden, krypa fram ur mörkrets och midnattens sköte för att rycka i svepningarna och draga fram liken ur deras kistor till nya stämplingar mot de lefvandes frid?»
Och Sebastian föll pà knä, sträckande sina armar mot stjernehimmelen. Han bad till stjernornas skapare och herre för sin olycklige faders själ.
Källa: Project Runeberg ·