Sida 547
6. Fönsterrutan
omfamningar.
547
Ros närmade sig honom, och, i det han höll en af penningbundtarna nära hans ögon, sade han gäckande:
»Splitter nya sedlar, min gubbe! ... Tack för hvad du samlat ät mig... du blir pä sätt och vis min välgörare... du kunde väl aldrig föreställa dig, att du skulle bli någons välgörare här i tiden.»
Levanders ansigte förvred sig, och hans blånade läppar framhviskade orden:
»Nå ... nåd ... nåd!»
»Ber du mig om nåd?» hånade Ros, lutande sig öfver honom.
»Gud ... nåd ... Gud!» rörde sig den döendes mun.
Ros bedrog sig. Levander såg ej mer sin mördare. Han såg sin domare — den evige domaren öfver himlar och jord, lefvande och döda.
Trettionde kapitlet.
Omfamningar.
Ljusen, som hela natten brunnit i baron Svärdfälts sängkammare, brunno ännu, fastän februarimorgonens sol tittade in i rummet och belyste med sitt röda sken baronens ansigte, som, hvilande i dennes begge händer, var vändt mot det höga fönstret med dess purpurröda, i tunga veck fallande gardiner.
Dörren öppnades, och baronens kamrat vid regementet, ryttmästaren Stålarm, inträdde. Baronen vände långsamt sitt ansigte åt dörren, men återgaf det sedan samma riktning som förut. Stålarm gick tigande fram till sängen, som röjde att ingen denna natt slumrat i dess sköte. Han böjde sig firam deröfver och fattade de begge pistolerna, som hängde på väggen öfver sängen på hvar sin sida 9m baronens guldklocka. 3 Han öppnade fangpannorna och blåste i piporna. Derefter tog han, med en ryckning på axlarne, ett kruthorn af konstigt arbetadt silfver, som likaledes haft
Källa: Project Runeberg ·