Romaner 3. Vålnaden

53 TVÅ ANKLAGADE.

händer, och hastigare än vi hunnit nedskrifva det kastades stadens trenne hjeltar med blödande hufvuden öfver polis-betjentens kropp, hvarefter Ros, sedan han slängt från sig handklofvarne, tog ett skutt öfver bänken och hastade ut på dörren.

Utkommen i förstugan, satte han utanlåset för dörren, flög derefter uppför trapporna och störtade in bland den massa af menniskor, som der trängdes, för att komma ut på gatan. Flyktens ifver gjorde honom mer våldsam än för-sigtigheten medgaf; han knuffade, sparkade och bet omkring sig som en galning, utan att hvarken se eller höra; han slog omkull och trampade ner allt som fanns i hans väg. Derigenom riktade han allas uppmärksamhet på sin person. Också hade han knappast vidrört det nedersta steget af port-trappan, förrän han igenkändes af flere personer, bland dem äfven af några polisbetjenter.

»Tag fast tjufven! Tag fast tjufven!» skallade från alla håll, och från alla sidor utsträcktes armar för att fasthålla honom. Lik en folkilsken vild tjur, rände han igenom allt motstånd och hans grofva knöliga armar föllo som släggor öfverallt der han for fram. Dem han ej kunde komma åt med armarne buffade han omkull med sitt långt framåt-skjutande hufvud. Sålunda befriad från dem, som nappat tag uti honom, ilade han fram till träbron eller den så kallade spången, som ledde ifrån Helgeandsholmen till Mynttorget. Den breda vackra jernbro, som nu pryder platsen, fanns ej på den tiden.

»Han springer till spången! Han vill öfver spången!» skreko de eftersättande; »ha, ha, ha! Nu är han fast! . . . Låt honom springa bara! ... Nu är han fast!...»

Hunnen till spången, finner flyktingen den, till sin stora bestörtning, i anledning af en företagen reparation upprifven. En fem à sex alnar lång öppning gapar emot honom, och på ett djup af flere fot ser han Norrström vräka sina fradgande böljor mellan stora, hvassa, uppskjutande stenspetsar.

Den skränande folkskaran närmar sig allt mer och mer. Han är nära att bli gripen. Förtviflan förlänar honom i detta ögonblick öfvermenskligt mod och öfvermenskliga krafter. Han vågar ett förtvifladt hopp öfver den rofgirigt gapande afgrunden och — står nu oskadad på andra sidan derom.