Brev från fronterna : Tyska, franska och engelska soldatbrev

Natten mellan onsdagen och torsdagen den 6 augusti börjar, den skall jag väl aldrig glömma i hela mitt liv. Medan vi ännu stå i byn, slå fientliga shrapnels plötsligt ner. De flesta gå för långt, endast några utföra sitt fruktansvärda arbete, och döden inhöstar sin skörd. Jag vill inte skildra för er allt vad jag såg; en sårad infanterist, som hade förlorat ett ben, släpade jag undan. Han skrek: »Ta mitt ben med, ta mitt ben med!» Jag tänkte i elden': här kan jag bli träffad, och jag har ju alltid varit i min kaptens närhet. Då det hette: hitåt, en man! och det gällde att undanröja något hinder och kaptenen såg mig bredvid sig, ropade han: »Det är bra! Håll er alltjämt främst!» Plötsligt fingo vi häftig eld från en buske till höger. Att kasta infanteristen ifrån mig och besvara elden var ett ögonblicks verk. Sedan gingo vi med hurra och påskruvade bajonetter till storms uppför kullen. Kamraten framför eller, rättare sagt, bredvid mig stöp och drog mig med sig, jag upp igen och framåt, men min trupp hade jag tappat bort.

Vi voro nu mellan två fort, Liége låg för våra fötter. Från forten kunde vi nu inte bli beskjutna. Liége ligger i en dal, och hela den östra sidan av höjden hade vi besatt. Då jag alltjämt var med officerarna i téten, medan vi långsamt ryckte utför höjden, varvid vi naturligtvis fingo ta emot en häftig eld, frågade en officer efter mitt regemente. Då jag strax därpå bad honom att få sluta mig till hans trupp, sade han, att det var en stor ära för honom, om jag gick med honom.