Sida 116
Franska brev ...
»Då 75-kanonen griper in,» sade en sårad med en viss högtidlighet i sin ton, »blir det plötsligt tyst i de fientliga linjerna. Det är som om dess toner vore allsmäktiga och inga ekon vågade svara den.»
Alla dessa soldater — behöver det ännu sägas? — ha en orubblig tro på de franska vapnens slutliga seger. Aldrig, ej ens då de sårades och dignade ner på slagfältet, tvivlade de på segern, och om de också veta, att offensiven i Belgien, vari de deltogo, ej gav det resultat, som några hoppats, veta de även, att krigets växlingar äro nyckfulla och att morgondagen kan föra med sig framgång och seger.
Deras kroppsliga hälsa är för tillfället nedsatt, men deras själsliga hälsa är mer än god. De ha sett sina kamrater stupa, de ha bevittnat ett blodbad utan like. Än sedan? Allt detta ha de glömt för att endast minnas en komisk händelse, som de berätta under hjärtligt skratt.
En turco hade den turen att ta en tysk officer till fånga. Han avväpnade honom sorgfälligt, och det var med berättigad stolthet han förde honom till eftertruppen; då for den häftige och koleriske officeren ut i otidigheter mot vår turco.
Denne undrade först, om han skulle skjuta ner den där galningen som ett djur. Men han gjorde vad som var bättre: han förödmjukade honom. Och den fullständigaste förödmjukelse han, enligt sin uppfattning, kunde ålägga den, som förolämpat honom, var att tvinga honom att bära hans ränsel och hela utrustning.
Hotad av den vassa sabeludden måste preus-
Källa: Project Runeberg ·