Sida 39
I. Från Belgien ...
eller sjukbärare komma. Jag hjälpte en svårt sårad engelsman med att lösa hans kläder så att han kunde andas och gav honom litet vatten. Han kunde icke tala av utmattning, endast sträcka handen mot mig. Jag visste icke vad han ville, utan grep den; då tryckte han den med en blick av stum tacksamhet. Sådant är kriget.
Mot aftonen blev tumultet och oredan så stark att det föreföll som om våra trupper sköto på varandra. Engelsmännen måtte varit gripna av panik: de läto allt, vapen, tornistrar, kappor, ligga. Vi togo mycket byte, nästan varenda en av oss har nu reservutrustning, samt förråd av marmelad, socker, tobak och te. Själv har jag fått ett par riddamasker och behöver ej mera förarga mig över mina stövlar.
I djupt mörker gjordes halt, vårt kompani just på en höjd. (Detta blev vårt fördärv.) Genast grävdes skyttegravar och vid 2-tiden på morgonen åto vi middag. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk av ansträngningen, hettan och väl också av spänningen. Men man måste hålla ut! Därpå lade vi oss att sova, som vi stodo med geväret i famn. Sova — ja så kallas det. Och vi voro så dödströtta att alla utom vakten trots farans närhet lågo på den hårda marken i djup sömn. Det sköts hela natten, men envar tänkte: »Det träffar väl icke mig.» Kl. halv 5 på morgonen voro vi åter på benen. Frysande sågo vi oss omkring för att invänta ledningens order.
Då skedde det otroliga. Tätt framför oss — man kan ju bedraga sig i dylika ögonblick, men
Källa: Project Runeberg ·