Sida 43
II. Från Lothringen och norra Frankrike ...
korsade varandra fram och åter över våra huvud, då såg jag många som ögonen ville trilla ur skallen på. Och det allra värsta var, att vi fingo inte röra oss; att gå fram eller tillbaka vore den säkra förintelsen; blott på en smal strimma kunde vi i overksamhet tills vidare känna oss någorlunda säkra.
Kanske är det att blygas över — men andra skola först i samma läge visa sig styvare — en fruktansvärd nervös skälvning kom över kompaniet. Om vi länge hade måst stanna där overksamma, skulle den fruktansvärda spänningen ha spritt oss åt alla sidor, och vår kapten måtte ha märkt det, ty med ens röt han: »Håll er lugna, karlar, eller kommenderar jag er rakt i gapet på våra kanoner — giv akt!»
Och detta gamla välbekanta kommandorop, som gått oss i blodet, försatte åter de upplösta lemmarna i stram ordning. Detta »giv akt!» göt plötsligt bly i ryggraden och bortsopade den dubbla shrapnelelden över oss ur medvetandet. Och därpå hände det otroliga, som nu då det är över förekommer mig gräsligt komiskt, men då var det enda riktiga: vår kapten lät oss exercera, göra handgrepp som på kaserngården. Vi skyldrade gevär, medan shrapnelskurarna veno och slogo samman över våra huvud.
Källa: Project Runeberg ·