Brev från fronterna : Tyska, franska och engelska soldatbrev

seringen stod med sin unga maka inför mig vid altaret, för att jag skulle välsigna deras förbund för livet. Och redan i dag, några få dagar efter nödvigseln, ligger han som en av de fallna hjältarna framför mig i sitt blod! Franska invånare i Einville, fattiga dagsverkare, hjälpte mig att söka upp den döde i den ohyggliga skörden. De arbetade i sitt anletes svett på denna sorgliga uppgift, men då jag ville betala dem, avvisade de enstämmigt anbudet. »0, den unge tappre officeren,» utropade de, »o, hans tragiska öde, hans stackars unga hustru! Nej, vi äro kristna, vi ta inte emot någonting!» Det är mig omöjligt att betala dem för deras tjänster. Jag räcker dem alla handen och tackar dem djupt gripen. — Ett sorgligt tåg kommer uppför bygatan. Främst ortens katolske kyrkoherde, ett ärevördigt huvud med grått hår, bredvid honom kaplanen. Bakom dem sex vagnar förspända med hästar och körda av bönder. De döda ligga i högar därpå, massgraven vid kyrkogårdsmuren tar emot dem till evig vila!

Min färd går åter hemåt med den döde. Ännu en gång stanna vi utanför ett lasarett, där liket ligger av en överste, som tidigt i morse dukat under för sina svåra sår. Djupt gripna träda vi fram till dödslä-gret. Bäddat på golvet, betäckt med kappan. Hjälm och värja på bröstet, lägret prytt med blommor av den trogne kalfaktorn; så ligger han där med ansiktet präglat av en djup frid, trots de svåra såren. En nödkista iord-ningställes i hast, och jag tar även detta lik med