Brev från fronterna : Tyska, franska och engelska soldatbrev

avgränsade, försedda med träkors, betecknade de massgravar, i vilka kamraternas trohet redan bäddat ner våra fallna hjältar till den sista vilan. Här liksom överallt hade våra soldater först tänkt på att begrava våra fallna.

Vår väg för oss till Einville, till fältlasarettet n: r 7. Vilken namnlös jämmer rådde ej där! Jag tillbragte två kvällar där; dess fasor skall jag aldrig glömma. Där ligga de döende, kanske redan döda, och de svårt sårade i den stora villan, som har tillhört en fransk notarie, man vid man. Och de ligga dag och natt under bar himmel, ännu ej förbundna, på den stora trädgårdens gräsmattor. Läkarne arbeta med ett nit, som söker sin like, men de kunna ej rå med denna jätteuppgift. Vi treva oss fram i mörkret fot för fot, för att ej göra de sårade illa och ej trampa på de döda; vi kliva över dem. Jag lyssnar ut över den mörka ängen, där de ligga bäddade huvud vid huvud. En hemsk tystnad! Endast då och då ett svagt stönande. Sedan åter gravens stillhet. Äro de döda? Ligga de i dödsryckningarna? Vi veta det icke. Mitt hjärta blödde av medlidande med dessa stackars svårt sårade, som lågo där dag och natt under bar himmel utan någon hjälp. Aldrig skall jag glömma denna syn från Einville vid Rhein—Marne-kanalen och denna fasansfulla orts äcklande blodlukt.

Sedan fann jag den döde, som jag skulle söka upp och föra till hans sörjande änka, för att han skulle få sin sista viloplats i hemmet hos sina kära, en ung officer, som få dagar efter mobili-