1720, 1772, 1809

kert att afsky ”nefas” och ”skälmstycken”/ men det är mera ”habilt” att uthärda en muntlig berättelse rierom, än att framkalla den i rättegångshandlingar ocli ströskrifter. Sådant ”förnärmar” o-troligt ”anseendet”, till och med mera, än en profan talares ”närvaro” bland en samling politiska helgon; ty o— littera scripta manet. Friherre Akerhjelms hätskhet mot den ifrågavarande personen är så mycket anmärkningsvärdare, som Friherren Järer förut haft någon förbindelse af erkänsla till samma person. Åtminstone synes sådant troligt, då man erinrar *ig en uppgift i o m förmäl dt e af-seende af käranden, under åtalet mot Statstidningens Redaktion, och dermed jemför följande biljett:

”Jag tar mig härmed friheten att å-”lersända de mig benäget meddelade ”handlingar, och bifogar derjemte en ”Species facti, som är grundad på autentiska källor. — Med tacksamhet för ”Herr Assessorns mig visade grann-”lagenhet, har jag äran teckna Stockholm den öilmjukligen

18 Dec. 1828. G..F. Åkerhjelm.”

Det hade väl ej stått bättre till med AVirséns underbyggnad och kunskapsförråd, än med Nordins; men genom lång öfning och vana hade den förre fått en