Sida 17
och hvilket sedermera följde honom genom lifvet, indelande hans många arbetstimmar. Det var slutligen lika utnött som dess egare utarbetad. I seklets början deremot kunde Anders med Fru Lenngrens »Pojkar» sjunga:
»Uppå min mun var löjet, Och helsan i min blod, I själen bodde nöjet, Hvar menniska var god; Hvar pojke glad och yster Var strax min hulda bror, Hvar flicka var min syster, Hvar gumma var min mor.
Jag mins de fria fälten, Jag mätt så mången gång, Der ofta jag var hjelten I lekar och i språng». — —
Allt fann han »lätt och lustigt», till och med lexorna.
Hösten 1805 for Fryxell som tioårig pilt, munter i hågen, till Karlstads skola och intogs i tredje klassen; men nästa gång han lemnade prestgården för staden, var det med tårade ögon. Hemmet hade blifvit honom dubbelt kärt genom saknaden och de vedermödor, som stundom åtföljde skollifvet. Så t. ex. var det gossarna ålagdt att turvis hugga veden till eldning af klassrummet. Då ordningen kom till Anders, och han efter fåfänga ansträngningar misslyckats att klyfva de tjocka kubbarna, började han gråta. En beskedlig handtverkare gick förbi och frågade: »hvad gråter han för, min lilla herre?» och underrättad om
