Sida 25
gudomlig försyn; slutligen ock i en outtröttlig arbetslust och arbetsförmåga, som ständigt eggades till verksamhet genom uppdykande tankar, hvilka icke lemnade tänkaren rast eller ro, förr än de tagit form på papperet.
Snart kände dock Fryxell, att han ej var född till skald. Han skrifver sjelf härom: »Jag insåg min brist på poetisk kallelse och har efter 1822 icke sysselsatt mig med andra dylika försök än några sällskapsvers eller öfversättningar af politiska dikter, införda i mitt historiska arbete.»
År 1822 erhöll Fryxell af samfundet »Pro fide et christianismo» belöning för flit och skicklighet som skollärare och utnämndes till kollega vid Maria högre lärdomsskola. Redan under sin verksamhet på Djurgården hade pedagogiken lifligt intresserat honom, och han hade lyckats der införa vexelundervisningsmetoden. Nu egnade han sig med växande nit åt detta ämne. 1823 valdes han till arkivarie i »Sällskapet för vexelundervisningens befrämjande» och ledamot i dess direktion, och samma år utkommo hans »Elementar-räknetabeller», af hvilka andra upplagan trycktes 1830, samt afhandlingen: »Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken.» Denna skrift gjorde Fryxell för första gången allmännare känd samt tillvann honom den liberala tidningspressens lifliga bifall. Men å andra sidan ådrog den honom också mycket tadel. Erkebiskop Rosenstein försäkrade honom, att han genom detta uppträdande för alltid stängt vägen för sig såväl på den kyrkliga som på den pedagogiska banan.
