Gustaf III:s operahus och dess minnen. Några samlade blad

nerade af de inhemska tonsättare man hade att tillgå. Det var återigen musiken, som skulle försona den tidens svenskar med modersmålet, och om det likväl icke lyckades att intressera dessa dagars teaterpublik för de storslagna skådespelen, så torde man kanske få söka orsaken dertill mera i den rådande bristen på goda skådespelare, än i någon motvilja att höra sitt eget språk från scenen. Men Gustaf III var betänkt på att afhjälpa äfven denna brist, och det var derför som han från Frankrike hitkallade den berömde Monvel, åt hvil-ken han uppdrog att bilda en teaterskola, i hvilken kunde uppfostras skådespelare, mäktiga de fordrande uppgifterna. Att han der vid lag fann den rätte mannen och att vi på detta sätt fingo en inhemsk skådespelarkonst, är för väl kändt för att här behöfva vidröras annat än i förbigående.

Det var likväl icke endast på det andliga området som konungen sörjde för sitt nyupprättade verk; han skulle inom kort också på ett i sanning storartadt sätt sörja för dess materiela förkofran. Den gamla scenen i Bollhuset visade sig alt mer och mer olämplig för de invecklade dekorativa anordningar och det vidlyftiga maskineri som de nya operorna kräfde, och det var i synnerhet det trånga och otillräckliga utrymmet utanför scenen, som orsakade regissör och dekoratör ett alt mera stegradt bryderi vid begagnandet af de ställningar och maskiner med hvilka andar och gudomligheter skulle införas på scenen. Äfven vid proces-