Gustaf III:s operahus och dess minnen. Några samlade blad

bel, till först likgiltighet, sedan ovilja och slutligen utprägladt hat. Första gången som Gustaf Adolf visade ett mera öppet prof på sitt förändrade sinnelag i detta afseende, var vid ett den 18:de Januari 1803 gifvet galaspektakel, då operan »Anacreon på Samos» uppfördes. Konungen fann styckets ämne icke motsvara de stränga begrepp han hyste om sedlighet och framför allt om den kungliga värdighetens helgd, och han fann sig till och med föranlåten att göra den inbjudna diplomatiska kåren en . ursäkt för sin teaterdirektörs »visade brist på smak och omdöme». Denne teaterdirektör var friherre J. H. Hamilton, hvilken ofta och med mycken kvickhet plägade skämta öfver sin olämplighet som styresman för en svensk teater, då han var helt och hållet obekant med Sveriges literära förhållanden. Han kvarstod likväl på sin plats till den 16:de Oktober 1804, hvadan han icke tyckes hafva tagit sig särdeles hårdt af konungens uttalade misstroendevotum. Under de följande fyra åren upptogos på Operateatem likväl endast tre nya arbeten, nämligen operetterna Leheman och Slottet Montenero af Dalayrac, samt Sargine af Paer, och orsakades denna slapphet i arbetet antagligen till en god del af konungens stegrade obenägenhet för i synnerhet de inhemska lyriska spektaklema. Man har annars svårt att förklara hans åtgärd att samma år, 1803, låta hit införskrifva en fransk teatertrupp, hvars ankomst hit naturligtvis endast kunde leda till afbräck för den inhemska scenen.