Sida 48
Återuppståndelsen
vore den som finge den största recettinkomsten, och då denna till stor del berodde af valet och antalet af speldagame, så blef det för direktionen mycket svårt att afpassa spektaklemas antal på de båda teatrarne.
Man började således på nytt tänka på båda scenernas förening, och endast ett år efter sedan den af Skjöldebrand föreslagna organisationen antagits, framlade hans efterträdare, grefve Löwen-hjelm, det nya förslaget om teatrarnes återförening. Detta gillades af konungen, och den nya inrättningen tog sin början med den l:sta Juli 1813, och kallades numera Kungliga Theatern.
I konstnärligt hänseende kan kanske den tid af fem år som Löwenhjelm beklädde första direktörs-platsen, kallas den kungliga skådeplatsens lyckligaste. Med samfälda krafter kunde man nu arbeta för ett gemensamt mål, man kunde gifva de respektive styckena på den scen der de bäst passade och bäst kunde utstyras.
Utom de ofvan uppräknade sångkrafterna, hade operan nu äfven både som kapellmästare och sångare Edouard Du Piiy, hvilken den 6:te December 1813 för första gången uppträdde som Don Juan i Mozarts odödliga opera, hvilken då gick ny öfver den svenska scenen. Dramatiska skådespelare sådana som Lars Hjortsberg, Åbergson, Brooman, Deland, Sevelin, fruarna Ruchnan och Wikström (Ericsson) stälde den dramatiska scenen på samma höga ståndpunkt som den lyriska —
Källa: Project Runeberg ·