Sida 86
Sceniska styresmän vid Kgl. operan
ord växlas mellan parterna, hur stundlig och nära än beröringen mellan dem är och måste vara. Glömmer man deremot att skådespelarkonsten ifrån början varit en glad konst, ämnad att sprida festlig stämning i vida kretsar; för man de förberedande arbetena med hetsighet och dåligt lynne, med tröttande omtagningar och despotiskt tryck på individuela uppfattningar, der dessa finnas — ja, då vkan man nog skapa ett sannskyldigt helvete både för sig själf och andra och det värsta är att den fiendtliga stämningen återverkar på framställningen och att alt arbete på detta sätt blir en förargelseklippa och en börda.
Går man återigen till den motsatta ytterligheten och leker bort ordningen och allvaret från förberedelserna, så skadas framställningen deraf lika mycket som af grälet och stridigheterna, och i båda fallen är det konsten och konstverket som få betala kalaset. På detta område gäller den gamla satsen »fortiter in re, suaviter in modo» (stark i sak, len i sätt) mer än annorstädes.
På operascenen, som vid alla teatrar, hafva nog under de olika tidernas lopp, båda sätten varit använda. Under de gamla tiderna funnos både lek och allvar till gängse bruk, men smaken ledde dem och båda hade sin tid och derför skadade de hvarken konstnärerna eller konsten. Det kom en annan tid, då leken var öfvervägande och då man icke kunde annat än förvånas och harmas öfver att den hade fritt lopp äfven vid föreställ-
Källa: Project Runeberg ·