Sida 87
Sceniska styresmän vid Kgl. operan
ningarne, sedan man skulle kunnat tro att den borde hafva hunnit rasa ut under profven och öfningarne.
Jag har ännu i godt minne från mina pojkår den representation af »Eugéne Aram*, då i den allvarliga domstolsscenen domarens allongeperuk helt plötsligt började lyfta sig från hans ärevördiga hufvud, medan han höjande sig på tåspet-sarne uppläste domen öfver brottslingen under publikens öppna och de medspelandes illa kväfda skratt, — och det är knappt troligt att skämtaren, som från vindsbalkongen metade upp peruken med en krökt hårnål på en segelgarnsända, någonsin upptäcktes eller fick något straff för sitt otidiga tilltag.
Att den arme Polonius i Hamlet, som, då han dödades, fallit med hufvudet in på scenen och fotterna ute i kulissen, för att vänjas af med denna olat, kittlades under fotsulorna så att han efter döden både grinade och svor, hörde till de små roligheter hvarmed man i allmänhet muntrade sig under representationerna, i synnerhet när det var litet folk i salongen och att pliktkassan det oaktadt icke blef särdeles fet, berodde väl mest på att den som skulle styra, var den störste tjufpojken bland allesammans. Det var nämligen Vilhelm Kjellberg, och när han bredvid sig egde sådana tillskyndare som Lars Kinmans-son, Svensson och Söderberg, och sådana syndabockar som Pfeiffer, Lemos, m. fl., får man icke undra på om det rådde ett gladt och ogeneradt lif mellan kulisserna och bakom fonderna på den kungliga scenen.
Källa: Project Runeberg ·