Sida 88
Sceniska styresmän vid Kgl. operan
Allvaret kom med Torsslow, som nog också kunde vara munter och lekfull, men aldrig förr än arbetet var slut. Denna hälsosamma vana skärptes vidare af Bournonville, som hade för hög tanke om scenens värdighet för att någonsin vilja eller kunna låta den blifva en lekstuga, och efter honom vidmakthölls denna uppfattning af hans efterträdare. Tiden var häller icke längre lämplig för lek och skämt och om den äfven annars varit det, så räckte den icke till längre, med det ansträngda arbete, som nu kräfdes. Det var annat, när man spelade tre kvällar i veckan, och innan generalprofven blefvo hvad de böra vara: fullständiga representationer. Då lefde man ett sorglöst lif i förlitande på den kungliga handen, som alltid räcktes till bistånd i nödens stund; nu åter låg riksdagens voteringsresultat och hotade som ett dystert åskmoln öfver institutionen och tog bort leklusten äfven från den gladaste. Man hade nu icke råd att längre plikta en hel månadslön för det nöjet att få vara borta från en statistplats i en opera, och sedan trösta sig med det lustiga infallet: >Hvad är det för skräp för en kurfurste!»
Mycket bidrog väl ock att själfva slägtet hade blifvit allvarligare, eller åtminstone att det roade sig på ett annat sätt än förr. Den fria, glada, icke så litet själfsvåldiga Gustavianska andan och tonen hade försvunnit ur sällskapslifvet; huru skulle de väl då kunna gå igen på dess spegelbild, scenen?
När man talar om den lyriska scenen och dess
Källa: Project Runeberg ·