Sida 148
nade mig. Till råga på olyckan var det en af röfvare, de s. k. Ruga-Ruga, hemsökt skog, som jag hade att genom vandra för att komma fram till Tabora. Som jag ej kunde vänta den ringaste hjälp af mina bärare, om vi blefve anfallna, tillsade jag dem att hålla sig nära mig och min sansibarit, så att de kunde nedkasta sina bördor i vår omedelbara närhet, då vi kunde med våra två goda gevär försvara allt. Vi kommo emellertid lyckligt igenom, och hvad pengar beträffar, hade jag lyckligtvis fått två stycken tyg af en arab. Hela resan från Ujiji utmärkte sig för långvarigt regn samt marscher öfver breda slätter, där vattnet stod fotshögt. Man håller stundtals på att gifva upp modet, när man tänker därpå, att det är tre månaders vandring till kusten och till befrielsen från denna kontinent, som nu i två år och tre månader hållit mig fången.
Färden gick emellertid på det hela taget lyckligt, och jag framkom omsider till Tabora, där mottagandet var lika hjärtligt som i de föregående arabbyarna. En ny karavan anskaffades, mina två åsnor dödades en natt och uppåtos af hyenor, men i stället anskaffades åtta bärare, som åtogo sig att turvis, två och två, bära mig den långa sträckan af nära 100 mil till kusten. Chefen för Tabora var en gammal, utmärkt fin arab med det vackraste och noblaste ansikte. Han var äfven mera kunnig än andra araber och hade till och med hört talas om Vegafärden. Jag hade glädjen berätta, att jag tillhörde samma nation som den man, som utfört den berömda färden. Endast för att få höra hans svar frågade jag honom, om koranen tillåter araben att läsa hvilka böcker, som roa honom. »Nej, visst icke», blef det sorgsna svaret. Det var riktigt ledsamt att skiljas vid den älskvärde mannen, men det var sista ansatsen, det nu gällde att göra, för att nå kusten. Efter tretton dagars vistande i Tabora afreste jag därifrån den 10 maj.
Icke mindre än fyra stora elfenben skaravaner skulle samtidigt med mig gå till kusten, och därför beslöt jag att göra sällskap med dem. Antalet personer, som voro lägrade på samma ställe, uppgick ibland till 2,000 man.
I de glesa skogar, som känneteckna vägen mellan Tan-ganjika och ostkusten, kunde vi ibland marschera i fyra olika kolonner i bredd. Behagligt var det emellertid ej att åtfölja
Källa: Project Runeberg ·
