Sida 56
arkader, under hvilka ett brokigt människovimmel dels ror sig, dels hvilar utanför de eleganta kaféerna.
Vi vända åter våra steg till vår utgångspunkt, Place du gouvernement. Härifrån utgå de båda stora hufvud-gatorna, det europeiska affärslifvets pulsådror, och efter att hafva gjort ett slag under deras skuggande arkader styra vi våra steg ut i solljuset igen, upp emot arabstaden, de inföddas ännu oinkräktade tillflyktsort, där de liksom för-skansat sig mot den från alla sidor påträngande franska utvidgningen, värjande sig mot intrånget, begärande ej mer än denna inskränkta fläck, blott de få äga den som sin. Här härska de också ensamt. Den skarpa begränsningen mellan dessa båda områden måste genast falla i ögonen: där nere i staden är det araben, hvilken gästar, halft likgiltig, halft hånful); här uppe är han hemma, och européen träder som en besökande främling öfver hans råmärken.
Vi befinna oss alltså vid början af krokiga gator, hvilka trappvis stiga upp för berget, buktande nyckfullt in mellan vinklar af hvita, så godt som fönsterlösa hus. Alla vagnar, alla hästar hafva nu försvunnit, endast lättfotade små åsnor trippa beskäftigt fram öfver gatans afsatser och för öfrigt blott fotgängare. Men h vilket sällsamt lif, hvilken egendomlig vandring i den klara morgonsolen! Det är, som komme man med ens in i den arabiska sagan; man tycker det gnistra af guld och pärlor, talismaner, förtrollade tofflor och magiska ringar! Här vandra hvitbeslöjade kvinnor med lätta, mjuka fjät, här möter araben i sin silkesväfda burnus, moren i sin broderade tröja, där vid brunnen står den tra-sige, barbente vattenbäraren med sin kopparkruka på axeln, klädd i ett skynke af säcktyg med kapuschongen dragen öfver hufvudet, och där en negress i sin blårutiga ha'ík, bärande på hufvudet en korg med färskt, doftande bröd. Vid hvarje steg en ny tafla: på ömse sidor salubodar, kaffehus, rakstugor, alla på det österländska sättet mer eller mindre djupa rum, alla låga, fönsterlösa, helt öppna utåt gatan.
En stark lukt af rosenolja, ambra och specerier utströmmar från en kryddbod, där negrer sålla och sikta, stöta och slamra; i boden midt emot sitta morer med benen i kors, omgifna af silkesrullar, guldtråd, saxar, prylar, fina
Källa: Project Runeberg ·
