Sida 201
Wilhelm von Schwerin
81
Den gamle Drufva han spände sin blick:
„Det der klang stål,
De orden, herre, de slogo ej klick,
De råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
Men tacka Gud att han gett mig er,
Ty hjertat är det, ej armen,
Till slut dock som kraften ger."
Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred
Sin första strid.
Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred,
Han sjelf höll vid.
Hans batteri var hans härd, hans hem,
Han skötte dess eld, han tjente för fem:
Der kom en skara kosacker,
Han svedde skägget på dem.
Han fick ett ögonblick rast, han sprang
Hän till sitt folk,
Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang
En vredens tolk.
En stund blott än och sig allt förbytt,
I strid var åter hans trupp som flytt,
Han sjelf vid den älskade härden,
Och elden i fart på nytt.
6
Källa: Internet Archive ·