Sida 11
Jag sörjer ej att lifvet går sin kosa från barnets oro upp mot gubbens lugn. Jag vördar gubben vid sin kakelugn samt lyssnar gärna till hans svala prosa, ur hvilken ungdomsminnet skymtar fram liksom en spräckt gitarr, betäckt af dam och fläckad utaf vin och utan strängar. Hvad är det lif, som bländande jag fann? Är det ett natthärberge utan sängar, där halft i sömn vi trängas om hvarann? Jag spörjer ej om gåtors svar; jag spörjer hur natthärberget likt ett tempel vardt. Jag sörjer ej — och äfven om jag sörjer, i purpur sörjer jag och ej i svart, ty också i det största kval vill varmt jag prisa detta lif, som kallas armt.
