Sida 20
I. Hemkomsten
t stybben frös. Han trodde, att natten skulle bli kall, och undrade om hans hustru hemma i stu- gan kom ihåg att flytta myrthenkrukan ur fönstret. Samtidigt sprang hans tanke öfver till en gammal berättelse om ett nyfodt barn, som strypts af sin moder med en kedja af glaspärlor och därefter nedmyllats i lön under en vedtrafve uppe på mon, som låg framför honom. Han drog sig till minnes sägnen om myllringarna, de i skogen hem- ligt nedgräfda barnliken, som nakna och gulbrunt magra flockvis i mörkret kunde förfölja sina an- förvanter, draga dem i kläderna och ropa på sina mödrar. Han blef hemsk i hågen, ångrade sina synder och besinnade, att han icke på länge hört något Guds ord. Han kände sig lättad om hjärtat, då han efter en stund hörde hjulslammer från vägen, som öf- versnöad strök tätt förbi. Han gick undrande nå- gra steg fram ur röken från milan och såg i mörkret en kärra som stannat. En man hade stigit ur och närmade sig, klädd i en besynnerlig kjorteldräkt, som gjorde kolaren häpen. På kragen rasslade musselskal, och han bar en flat hatt med ofantliga brätten. Skenet från den öppna kojan föll på hans ansikte, hvilket utmärktes af den styfnade orörlighet, som ett Iif i 20
Källa: Project Runeberg ·