Sida 109
Ensamheten är Hans Alienus hade bränt sin faders lik ji\|J breddes ensligheten åter omkring honom med sin saknad och sin storhet. Ensam gick han till bords utan gäster och fränder, ty äfven far bror Didrik flyttade nu från gården och satte sig för sina återstående år till ro i en småstad. Uret i gula rummet slog timmarna som förr, och år gingo. Hans Alienus böjdes redan under deras tyngd och förmådde ej längre följa sin gamla lust till ströftåg, utan måste sitta hemma och rörde snart endast sin fot med vedermöda. Hans spänstighet aftog med hans insomnade önskningar, och ur skogsbygdens armod kom tungsintheten honom till mötes för att drifva i mognad det mjältsjukans frö, som han ärft med sitt fäderne- 105
