Sida 95
IV. Vingpennan. S nart hade redan svalorna letat upp sina bon under takåsen, och grönaktigt som i kyrk- fönster brann solljuset genom björkarnas löfverk och genom ormbunkarnas palmknippen, bvilka bu- gade öfver skäggiga rullblock. Djupt på mon, där kärret drog fram med sin marskog och sin gungfly, småpratade Kruskullas skälla och klang. Silkes- vippa och Fagerlina, de båda mjölkhvita kvigorna, stodo till bogen i den sommarblanka vildsjön, hvil- ken ensamt besatt kraft att låta näckrosorna springa röda likt trollens lufvor och af hvars svarta skogs- vin ingen drack som barn utan att längta tillbaka som man. Men stirrande öfver skogsbygdens vidder, sutto de grå fallen i hela sitt armod med sina hvassa stubbar, sina öfvergifna kolkojor, i hvilka ett skrämmande och misstrodt mörker låg vakt vid 91
