Sida 69
II. Fadern
bordskanten. Det bredde sig en hviskande stillhet genom alla rum. För en lång stund blefvo syss- lorna glömda, och nattmörkret skakade millioner hvita flingor öfver tak och ladulängor. Då Olsson åter inträdde till de tre herrarne, var det icke längre tanke på någon skillnad till stånd, utan han stannade i ring med dem framför den nedbrunna brasan. Han berättade nya histo- rier, som han hade hört ute i köket och nya för- klaringar eller utläggningar. Fadern var så ifrig att han reste sig och stod som de andra friska samt ledsagade sina ord med beskrifvande åtbörder och rörelser. I detsamma hördes ett tungt brak från gula rummet. Den hetsiga färgen försvann på faderns ansikte och han blef gulblek. — Tänd ljuset, Olsson, och se efter hvad det var, — sade han. Olsson, som blifvit lika färglös på sina späda kinder, tände skrifbordsljuset och sköt försiktigt upp den igenfallna dörren. Han stannade på trö- skeln och lyste framför sig inåt det mörka rummet. — Det var frun med nejlikan, som föll i golf- vet, — sade han. 69
Källa: Project Runeberg ·