Sida 14
Venezia nov. 1892.
Det ligger ett kvinnligt, yppigt drag öfver Venezia, hafvets stad. Det är något så fantastiskt öfver henne, där hon lik en sjöjungfru ligger och badar sina hvita marmorlemmar i det blåa vattnet, att man icke riktigt vet, om hon är dröm eller verklighet, om man själf är vaken eller sofvande. Hon tager en fången till kropp och själ och man vågar dock aldrig tro på henne. Hon talar till en med ett så smekande, öfvertygande tonfall i rösten, men man misstänker dock, att hon bara berättar sagor. Hon vet nog icke själf, hvar fantasien hos henne börjar och slutar.
Kvinna är hon från topp till tå, och därtill ett stycke af en österländsk kvinna. Praktlysten som en sådan, älskande de starka, varma färgerna och de mjuka, veka linierna, så glad åt smycken att hon gärna öfverlastar sig därmed, och så glad åt sin egen skönhet, att hon lätt
