Sida 5
Innsbruck nov. 1891.
Om jag kunde som jag ville, skulle jag sjunga en lofsång till din ära, Tyrolen, nej, icke en, utan flere! Det skulle vara en folkvisa till ära för dina små hvita byar på de gröna sluttningarna, en visa som andades söndagsstillhet, stundom bruten men icke störd af klang från kyrkklockor och skällor, men utan något jodlande omkväde — jag är rädd att det bara är utom Tyrolen, som tyrolarne jodla. Det skulle vara en ballad till ära för dina gamla slott och ruiner på de branta klipporna, och till slut skulle det vara en hög visa till ära för dina snöhöljda, molnbekransade bergstinnar. Den höga visan fruktar jag skulle göra mig mest bekymmer, ty dess rytm skulle vara som rytmen af bergens djärfva, nyckfulla och dock så harmoniska linier, den skulle vara majestätisk som de svarta, väldiga massorna, då de resa sig i skugga mot den ljusblå himmelen, och luftig, drömlik som de, då
