Idun: 1892

1892 i DU N 99 Eller som det gamla ordspråket lyder: »Gud kunde icke vara öfverallt, därför ska- pade han mödrar. » Och till oförgänglig ära för dessa vaggans skyddsänglar kan man säga, att intet lof är förmer än dessa ord: »Han är sin moders son.» Din pojke består liksom en oceanångare af flere vattentäta rum. Han har sin kärlek till mor i ett och sin lust till jakt och till att plundra fågelbon i ett annat; hans gifmildbet finns i ett och hans smak för bakelser i ett annat. Detta är inte hans fel: han är född sådan, och det vackra värf, som är hans upp- fostrare anförtrodt, är att öppna skiljeväggarna mellan rummen, så att han må kunna inse förhållandet emellan de ädla och de mindre ädla egenskaperna och förmå fördrifva de själfviska böjelserna med den storhjärtenhet, som näppeligen saknas hos någon pojke. Men olyckan är, att uppfostran allt för ofta ut- vecklar själfviskheten. Den unge världsmed- borgaren skall ha, hvad han önskar, och själf- viskheten hos honom ursäktas med anmärk- ningen: »Han är ju en pojke.» Om du hade förstånd nog att säga: »Det är rätt af en pojke,» när han gjorde något ädelt och godt, t. ex. när han behandlade sin syster väl, gjorde henne en tjänst och gaf henne minst bälften af allt, han själf fick, då skulle ju påminnelsen om hans kön förädla hans ka- raktär och göra honom till en god och nyttig människa. Men olyckligtvis finnas så många mödrar, som måste klaga: »Medan jag kom och gick, blef barnet borta. » De goda in- tryck, som förr kunde ha skrifvits i vax, måste så graveras i marmor. Din pojke är eller bör vara ett lefvande frågetecken. Han står vid naturens telefon, och han är berättigad till ett vänligt svar på sina outtröttliga frågor. Framförallt önskar han veta fullt besked om sina underbara, medfödda krafter. Men nu möts han af ditt stränga »gör inte det!» Gossen sänds till skolan blott för att lära om den underbaraste af sin naturs gåfvor af en eller annan fördärfvad kamrat på lekplatsen, af en spotsk slyngel på gatan eller af en månglare med smutsliteratur på hemvägen. Det kan inte finnas något tomt rum i kun- skapsförrådet, och om du ej bibringar din pojke rena kunskaper om hans egen naturs kraf- ter, skall han påtvingas orena kunskaper där- om. Det finns i hvarje skola tre klasser barn, nämligen de som ha gudfruktiga hem, de som ha världsliga hem, de som ha ogud- aktiga hem. Det är så mycket lättare att glida utför än att klättra uppåt, och under den naturliga sträfvan att uppnå jämnvikt utbreda de lägsta själarne sin smitta vidast. Din pojke skall tidigt önska veta. Låt icke de otuktiga svaren nå honom före de tuktiga. Vetenskapen är som elden: den för- tär slaggen. Guds lagar äro alla rena och heliga. Förtälj honom om Guds lagar. Men huru skall du gå till väga? Ällticl följa san- ningen. Fågeln i nästet, blomman på stängeln, mineralet — allt förkunnar samma tillvarons lag. Den bästa följden af en höjd kvinno- bildning är nog den, att mödrarna därigenom sättas i stånd att bättre uppfostra sina söner. Den upplysta modern skall bättre förstå sin pojkes oupphörliga spörsmål. Det gudomliga kunskapsbegär, som väckts i hennes egen själ, skall binda deras själar närmare tillsamman. Den vaknande lilla hjärnan skall framkasta äfven andra frågor. »Mor, hvarför går den där karlen och slingrar,» spörjer din pojke, när han ser en man med förgiftad hjärna kryssa fram efter gatan. Undervisa honom då, om att kroppen är Guds tempel, och att intet, som kan besmitta det, må komma därin. Inpränta i hans vakna förstånd, att »så lär naturen, så lär förnuftet, så lära fysiologien, kemien, läkarvetenskapen ...» Lär honom, att naturens lagar blott äro Guds orubbliga styrelsesätt — att han icke är långt fjärran från någon utaf oss, utan »i honom lefva vi, röras och hafva vår varelse.» Skyddad mot orena tankar och orena vanor, som så snabbt härja kroppen, har din pojke en grundval, på hvilken en solid karaktär kan byggas —- i kärlek till Gud och kärlek till människor. Dessa tankar äro frukten af femton års er- farenhet i att undervisa gossar af en, för hvilken de alltid varit som yngre bröder, af en, hvilkens lifslånga ideal för en ädel man varit hennes ende broder Oliver, som på en präriefarm i Wisconsin lät sin äfventyrslystna syster »Frank» taga del i allt sitt arbete och alla sina lekar och aldrig en endaste gång sade: »Du är bara en flicka/» Tre systrar. En sannsaga berättad af Vilma Lindhé. ajor Falks på Öboda hade två döttrar, Marta och Matilda, kända vida om- kring för sin underbara skönhet. Älskliga voro de också, och gården belägrades formligen af besökande, som kommo för att se efter, om ryktet talat sannt, eller för att på nytt njuta af deras fägring. Födda tvillingar voro de hvarandra så lika, att man måste ha sett dem både två och tre gånger för att kunna skilja dem åt. Oftast såg man dem också tillsamman hand i hand eller med armarne flätade om hvarandras lif. Hvar och en, som såg dem, älskade dem — men föräldrarne älskade dem öfver allt annat. Aldrig hade de hört ett hårdt ord, aldrig hade något gått dem emot. De hade lätt att lära, lätt att skicka sig i alla lifvets förhål- landen, och allt hvad de gjorde eller togo på sig klädde dem. Nyss fyllda aderlon år hade de redan haft friare af alla åldrar och stånd, men ej kun- nat besluta sig för att skiljag från hvarandra, från föräldrarne eiler från det glada sorglösa lif de förde. Att skiljas från hvarandra?! »Hellre dö- den!» sade de ofta sinsemellan, och hur skulle en man kunna bli dem så kär, att de ens kunde tänka därpå? Så kom det en ung prästman som med- hjälpare åt gamle prosten, som sällan orkade tjänstgöra nu mera, och honom träffade de allt oftare. Han var tyst, inåtvänd och allvarlig; men i de mörka milda ögonen brann en klar vär- mande låga, som drog människors hjärtan till honom. De båda systrarna tänkte snart endast på honom —- men ingen af dem sade det åt den andra. Att det fanns tre döttrar på Öboda visste nog lite hvar, men det var just ingen, som tänkte därpå. Den sjuttonåriga Anna Falk skulle blifvit ansedd som ful, hvar hon visat sig, men bredvid systrarna var hon fulare än någonsin. Ovänlig, butter, skygg och osäker på sig själf samt tafatt i rörelser och snäsig i svar skaffade hon sig ej många vänner och fick till slut namn om sig att vara rent elak. Det hade varit ledsamheter med henne allt ifrån födseln. Föräldrarne voro så förtjusta och öfverlyck- liga i tvillingarne, att de ej hade mycken kär- lek kvar för någon annan, och när då Anna var både ful, kinkig, häftig och osympatisk, vände de ofrivilligt sina hjärtan ifrån henne. Hon fick i allt lika med systrarna — eller det var meningen, att hon skulle få det, och att ingen skillnad skulle synas vare sig inför henne själf eller världen ; men redan vid späda år började hon iakttaga hvarje nyans i föräl- drarnes olika sätt emot henne och systrarna, allt medan afund och bitterhet hopades i hen- nes hjärta. Ju äldre hon blef, dess värre blef det! Svårt hade hon också att fatta och hade ständiga ledsamheter med bakläxor och dåliga betyg. Att det hon en gång lärt satt liksom fastläst i minnet, gaf ingen akt på. Det var inte meningen, att hon skulle vara ett styfbarn, men hon blef det på alla sätt. När de vackra systrarna fingo nya hattar, klädningar och prydnader, fick hon alldeles liknande; men både hon själf och andra sågo, att just därigenom hennes fulhet trädde fram dubbelt märkbar, och så småningom började hon kläda sig strängt enkelt i mörka obe- stämda färger. Helst skulle hon velat göra sig alldeles osynlig. I allt såg hon föräldrarnes bemödande att visa vänlighet och spara henne förödmjukelser, men just detta bemödande retade henne mer än allt annat. Systrarna visade henne också mer än en liten vänlighet, i hvilken hon såg endast med- lidande. Mot dem var hon ock så ovänlig och bitter, att de, ehuru ogärna, drogo sig alldeles ifrån henne. Hvad hon beundrade allt hos dem — deras hår, ögon, regelbundna drag, rosiga hy och vackra växt — deras lätta dansande gång och glada väsen — och hur hon afuudades dem! Hennes lif var endast ett kvalfullt medve- tande om, att de ägde allt, medan hon stod utanför, ensam och utarmad. När hon såg dem hand i hand, kom det stundom öfver henne en känsla af hat och raseri, så att hon var färdig springa fram och förgöra dem — eller åtminstone skilja dem åt. Ätt älska hvarandra så högt! Att vara så älskad! Det måste vara något underbart — något som ej var för henne! Hon fick göra ungefär hvad hon ville. Det var en sorts ersättning — det förstod hon mer än väl — det var dessutom ingen, som saknade henne. Ofta vistades hon i skogen eller på sjön hela långa dagen, eller också arbetade hon i trädgård, brygghus, kök och bagarstuga — där var hon på sin plats, tyckte hon. Hon hade upphört att följa med på bjud- ningar. Vagnen rymde ej mer än fyra, och det var alltid bråk om, hvem som skulle sitta på kuskbocken. När hon kom fram, och alla skyndade att hälsa på henne före systrarna, genomskådade hon de medlidsamma försöken att öfverbevisa henne om, att hon ej var för- summad eller förbisedd — när dansen och leken började, satt hon där i alla fall ensam och glömd. Hennes lif var förödmjukelser och nålstygn