Idun: 1892

100 1892 i oändlighet, som ingen visste sig gifva, men som hon tyckte sig känna, äfven där det ej var menadt. Sä gjorde hon som igelkotten, drog sig tillsamman och sökte skydda sig genom att själf stinga hvar och en, som när- made sig. När det kom främmande, visade hon sig allt mera sällan. Mer än en ansåg henne för en tjänarinna, hvilken man räckte sina ytterkläder eller bad om den ena eller andra tjänsten, och medan huset genljöd af musik, skratt och glam, smög hon sig undan sä långt som möjligt för att slippa höra därpå. Ofta tänkte hon pä att ge sig af hemifrån — långt bort — men kunde ej. Dessa systrar, som hon hatade — hon kunde ändock ej lefva, utan att se dem, det visste hon. Pastor Berger kom ofta till Öboda, ty ma- joren var en god husbonde för sina många underhafvande och rådförde sig i mycket med den nitiske prästmannen. Stället var ock så gästfritt, att det föll af sig själft, att människor kommo och gingo dagen igenom. Angenämare värdfolk än på Öboda stod ej att finna, och på intet ställe hade man så roligt eller var så välkommen som där. Majoren var en ovanligt grann karl, välväxt och kraftfull med präktiga ögon samt hår och skägg, i hvilket ännu intet hvitt strå blandat sig. Den som såg honom, undrade snarare på, att han kunde ha en ful dotter, än att han hade två så vackra. Gladlynt, godmodig och ej så litet arrogant, talade han gärna om sina triumfer den tid han var förste kavaljer och arrangör vid festligheter och ba- ler inom hufvudstadens glada värld, och ännu var han mera road af dans än mången ung- dom. Att föra någon af sina vackra döttrar i vals, polka eller mazurka var för honom större nöje än allt annat. Han visste, hur väl det tog sig ut, samt såg och hörde det i beundrande blickar och halfhöga hviskningar. Att en och annan kallade honom för narr, anade han väl, men brydde sig ej därom. Majorskan hade aldrig varit vacker, men haft karltycke. Hon var ett godt parti, men hade gift sig af kärlek och aldrig behöft ångra sitt val. Munter, välvillig och outtröttlig i att tänka på sina gästers välbefinnande, bidrog bon lika mycket som mannen till deras trefnad. De äldre talade om Öboda som ett riktigt matställe, och för ungdomen var det ett Eden, ty ingenstädes fick man roa sig så grundligt och så länge som där. Gällde det, spelade majorskan dansmusik hela natten, och ständigt var hon den ifrigaste att fördröja afskedsstunden. På grannställena och i prästgården träffade pastor Berger äfven de båda systrarna, hvilkas underbara skönhet fängslade hans blickar. Det fanns hos dem intet koketteri, nästan ingen medvetenhet om egen tjusningsförmåga, de liknade så helt och hållet ett par vackra sommarfåglar som glädja sig öfver lifvet, öfver sin egen och naturens skönhet, att man vid deras åsyn glömde, att sorg, synd och död funnos till i världen. Den unge prästen talade ej stort mer med dem än med andra, men allt hvad vackert var drog honom till sig, och något vackrare hade han aldrig sett. När han ej såg dem, glömde han dem för sina sjuka och fattiga samt för sitt kalls många plikter. Att de tänkte på honom om dagen och drömde om honom om natten, visste han ej. Liksom de delat allt — alla känslor, all glädje, alla tankar ända från barndomen, så IDUN växte nu också kärleken till samme man i bådas hjärtan -- men här var ej delning möjlig — här måste han tillhöra en af dem eller också ingen! Ingen af dem yppade sin hemlighet, men de läste den i hvarandras ögon som i en uppslagen bok. Samma tankar besjälade dem, samma ömhet, samma längtan och saknad — samma omätliga sorg. Utan honom kunde de ej lefva; men så högt älskade de hvarandra, att båda ville försaka, ville afstå sin lycka för den andras skull, och att ingen af dem nändes söka vinna honom för egen del. Pastorn hade varit på Öboda flere gånger, innan han visste eller tänkte på, att det fanns ännu en dotter. Så fick han se henne, där hon stod i en fönstersmyg, betraktande sina båda systrar, där de sysslade med moderns rika gråsprängda hår och stucko in rosor där- uti, medan ord och blickar voro en enda öm- sesidig smekning. Aldrig glömde han den blick af förtviflan, smärta, sorg och hat, som likt ett ångestskri ljungade ur hennes ögon öfver den lyckliga gruppen. Från den stunden närmade han sig henne och tänkte på henne under sina ensliga van- dringar eller i sin kammare. Hans kall var mindre att glädjas med de glada än att sörja med de bedröfvade och hjälpa de elända — och hon behöfde honom. Först stötte hon honom tillbaka, ovänligt och trotsigt. Det var medlidande — medlidande från honom som från alla andra — hon för- stod det och hade tröttnat därpå. Men han kom igen, hur ovänlig hon än varit, och all- tid var det ett ord från hans läppar, som smög sig in i hennes hjärta, bet sig fast och lik- som värmde upp därinne. Hon hörde honom i kyrkan, och det kom ett skimmer i hennes ögon, när hon såg honom. Han var den förste, som visat henne verklig vänlighet, den förste, som ej gjort någon skill- nad mellan henne och andra. Att systrarna älskade honom, hade hon sett för längesedan — men hvem af dem skulle han välja? Hon kunde ej bli klok därpå! Än trodde hon så säkert, att det skulle bli Marta, än åter Matilda. Hans sätt mot båda var lika vänligt, och hon såg, hur hans blickar följde dem, antingen de voro tilsamman eller hvar för sig. Hon förstod, hvad de hade att genomkämpa, och hennes hjärta fylldes af olika känslor — afund, nyfikenhet, medömkan och skadefröjd. En af dem skulle åtminstone bli olycklig samt få erfara, hvad det var att hungra efter kärlek, utan att kunna vinna den — och full lycka skulle ingen af dem ernå. (Forts.) Från kvinnans arbetsfält. Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg. IX. Den »merkantila» kvinnan. 8 et är en alldeles afgjord erfarenhet, som man kan göra hvarje dag, att kvinnan har anlag för »köpenskap», att hon har lätt att lära sig förstå och uppfatta en varas värde, att hon förstår konsten att köpa bil- ligt och sälja dyrt — något, som när allt kommer till allt, är all handels innersta hemlighet — att hon är noggrann, ordentlig, sparsam, egenskaper som alltid äro goda att hafva, men som specielt behöfvas i handels- världen. Det kan därför knappast förundra, då man erfar, att en verkligt betydande del af Stock- holms handelsidkare är kvinnor. Den senaste kommunala statistiken för Stock- holm, omfattande året 1888, visar nämligen att af »handlande, som idka grosshandel och sälja varor i bod eller å annan upplagsplats» voro 2 908 män och 1483 kvinnor. Af dessa handelskvinnor torde största de- len idka kortvaruhandel och handel med för- nödenheter för kvinnovärlden, högst få egent- lig grosshandel. Jag har icke någon konkursstatistik för huf- vudstaden tillgänglig, när jag skrifver detta, men jag är öfvertygad, om — och den dag- liga erfarenheten bekräftar det — att fallis- sementen bland handlande kvinnor äro betyd- ligt sällsyntare än bland män. Kvinnorna äro försiktigare, varsammare, mera misstrogna. De drifva också sina affärer mera i smått och undvika spekulationerna. De duga där- för sällan för den »stora» handeln, de »stora» affärerna, där det behöfves tilltagsenhet, djärf- het, mod att våga. De nöja sig med sina småaffärer, som ge en liten, men säker vinst. De äro konserva- tiva i sina meningar och vanor, behålla sina små, obetydliga butiker, när den manliga konkurrenten inreder väldiga magasin, hysa en viss fruktan för den moderna reklamen, hvars vikt och betydelse de sällan förstå el- ler våga tänka sig, och ha föga blick för annonsens oerhörda betydelse som häfstång för handeln. Men de äro trägna och arbetsamma, han- delsvärldens små myror. * * * Nästan samma proportion som mellan an- talet manliga och kvinnliga handlande i huf- vudstaden förefinnes mellan antalet manliga och kvinnliga handelsbiträden. Af handels- biträdena voro år 1888 5 529 män och 2 043 kvinnor. Här ha sålunda männen ett be- tydligt öfvertag, men de kvinnliga handels- biträdenas antal växer mer och mer. År 1884 voro de blott 1,663 eller blott en tredjedel af de manligas antal. Bland dessa kommer flertalet på den öppna handeln, ett mindretal på handelskontoren. De unga kvinnor, som ägna sig åt handeln i egenskap af biträden i butikerna, vare sig i de små kryp-in-bodarne å Yesterlånggatan eller i de stora magasinerna å Drottning- och Regeringsgatorna, ha emellertid en ganska ringa lön för ett ofta både ansträngande och ihållande arbete. Det är mycket svårt att lämna några till- förlitliga uppgifter å butikfröknarnas löne- inkomster. Dels äro dessa ofantligt växlande efter olika slags affärer, biträdenas skicklig- het, tjänsteålder o. s. v., och dels äro hvar- ken köpmännen eller biträdena mycket med- delsamma i detta fall. Medellönen för de kvinnliga biträdena i våra större magasin torde uppgå till c:a 60 kronor i månaden. Men det finnes många fall, där den ej är högre än 20—25 kronor i månaden. Vanligen börjar den unga fröken med denna anspråkslösa lön, som sedan suc- cessivt år för år höjes med 5 à 10 kr. i må- naden. Sällan stiger densamma så högt som till 70—75. Och dock ha dessa unga kvinnor i genom- snitt en arbetsdag på 11 timmar, ofta under de olika säsongernas bråda tid ännu längre;