Idun: 1892

122 IDUN 1892 Du måste vara ett, allenast ett, Själf jättekraft blott ctvärgagärning gett, Men detta helt; När hon blef delt. p. pNOXLSK-Y. fantasi och verklighet, saga och sanning, utan leken och sagan voro den verkligaste delen af det verkliga lifvet? Hvari bestod särskildt nämnda sagors troll- makt, en makt, som ännu verkar på nutidens sagoöfvermättade barn, i fall de hittat de gamla böckerna på mors eller mormors bokhylla? Troligen däri, att sagoberätterskan själf lefde i den värld, hon för barnen upprullade, att hennes egen oskuldsdjupa själ naivt speglade sig i sagans sedliga syfte; att hennes egen fantasi just var »barndomspoesiens», sådan V. Rydberg med så äkta känsla skildrat den: Än därinne finns slottet, som du minns, och där leker än den vackre sagoprins; än i måneglans, klädd i flor och krans sångens älfva sväfvar där i dans . . . Denna sällsynta gamla, som till döden be- höll barnets stora, troende blick, hade icke genom ovetenhet om lidandet lyckats rädda denna enfaldiga syn på lifvet. Hennes åttio år hade mer än de fiestas varit fyllda af stora sorger och små omsorger. Men hennes natur var en af de få lyckliga, som kunna öfver- vinna det onda med det goda. En mångbe- gäfvad, helt igenom liffull personlighet, men som inne i siälfva väsendets grund var resig- nerad; en djup natur, hvars hjärtesår aldrig kunde läkas, men på samma gång en blid na- tur, som aldrig kunde förbittras ; ett vemodigt skaplynne, men en ljus lifssyn sådana voro de annars svårförenliga motsatser, hvilka ge- nom sin harmoni utgjorde det kännetecknande för den ovanliga kvinna, af hvars lif och per- sonlighet jag här vill söka teckna nagra-drag. »Jag är en gammal gumma, som icke var med då krutet fanns upp, som icke gått ge- nom något seminarium och ej bevistat några föreläsningar om kvinnans emancipation. Men jag har varit bland ryssar oeh kossacker, har genomgått lifvets stränga skola, och föreläsnin- gar har jag hållit själf — i barnkammare och kök.» Så börjar Constance Hultin sina »barndoms- minnen från Åland » *, där det nämnda mötet med ryssor och kossacker ägde rum under kri- get 1808—1809 och vid så späd ålder, att den lilla mera skrämd än smickrad mottog den barnkäre, svartmuskige Kullneffs smek- ningar. Dotter af kyrkoherden Wännman och född i Hammarlands prästgård den 21 december 1803 var det i den åländska prästgårdshagen, som hennes lifs stora kärlek, den till blom- morna, väcktes. När 1809 Åland jämte Fin- land gingo förlorade, flyttade Wännman till . Sverige, där han tillbragte några orofyllda år under ansökningar om ett pastorat. Han sak- nade ej de då oumbärliga »relationerna»: han var hofpredikant och f. d. lärare hos drottning Fredrika "Vilhelmina samt hertiginnan af Sö- dermanland m. fl. i det vid århundradets bör- jan så moderna harpspelet, och hans hustru hade förnäma släktingar. Wännmans behag- liga yttre, fina bildning och musikaliska talang hade nämligen förmått en karaktärsfast och ståtlig skönhet, grefvinnan Sofie Cronhjelm, * Se N. I. T. för 1865 och 1867 (»En svensk småstad för 50 år sedan».) att besegra dåtidens sega ståndsfördomar för att bli den ofrälse hofpredikantens hustru. Men pastoratet lät dock vänta på sig, och un- der tiden invigdes döttrarna i hufvudstadens flickpensionsbildning, hvarvid största vikten låg på danslektionerna för en operadansör. Ändt- ligen kom faderns utnämning till kyrkoherde i Vimmerby, och i dess fridfulla prästgård till- bragte de fyra flickorna Wännman från 1811 sin lyckliga ungdom. Föräldrarne ägnade sig båda åt deras undervisning, och den lilla Con- stance, som framför de andra ärft faderns musikaliska begåfning, hade börjat spela, då hon var så liten, att hon måste stå bredvid harpan. Jämte en grundlig musikalisk upp- fostran fick hon också en omfattande literär bildning. Ur deras egna verk, ej ur literatur- historien, lärde hon känna våra skalder; hon var ung samtidigt med Tegnérs, Geijers, At- terboms med fleres yppersta dikter och kunde dem utantill; hon hade på originalspråken till- ägnat sig Schiller och Göthe, Rousseau och m:me Staël, Petrarca och Ariosto m. fl. Den tidens bästa undervisning var rakt motsatt nuti- dens : mycket icke mångahanda, själftillägnelse icke eftersägande, få men i ro bearbetade intryck — detta var dess metod, och resultatet blef få, men verkliga insikter och en hela lifvet igenom frisk bildningshåg. Så lärde sig t. ex. Con- stance Hultin vid öfver 60 år engelska, och medan stickstrumpan växte i hennes flitiga händer, hann hon läsa allt af värde, som kom i hennes väg. Luckor funnos nog i hennes kunskaper; visst skulle hon kanske stakat sig på de tyska småstaterna, men hon kände genom reseskildringar alla jordens land och folk; exa- minera växter kunde hon icke, men ville man veta, hvar eller när de blommade, då visste hon noga besked, och sporde man henne, huru de skulle trifvas, fick man en hel pedagogik till svar: »Håll af dem, skall du få se, huru de växa!» Constance Wännmans ovanligt sorgfria ung- dom, helt hängifven naturen, poesien och mu- siken, fick allvarligare uppgifter vid faderns död, och året efter lämnade hon föräldrahem- met för det nya, närbelägna Rumskulla, dit hon flyttade, då hon den 6 juni 1822 ingick äktenskap med C. M. Hultin, kapten vid Jön- köpings regemente — ett äktenskap, som ledde fram både till guld- och diamantbröllop, vid hvilket den nittiotreårige brudgummen, trots sina darrande händer och skumma ögon, lycka- des finna och på brudens bröst fästa en knopp af de tidiga rosor, som för sextio år sedan prydt hans fagra, adertonåriga brud. De sextio årens samlif hade varit godt. Constance Hultin var visserligen en af de den tiden talrika brudar, hvilka blifvit valda af en mans kärlek, innan deras eget hjärta valt, och de båda makarnes skaplynnen förblefvo alltid stämda i olika tonarter, hans realistiskt-humo- ristiskt, hennes idealistiskt-romantiskt. Kapten Hultin — som själf delvis tecknat sin utpräg- ladt originella personlighet genom »En gam- mal knekts minnen», säger där, på tal om pa- raden på Grelsby äng 1808, att han bland spektatörerna såg en präst, ledande en liten flicka, och fortsätter: »Fjorton år senare blef denna flicka min hustru. Det är visst urmo- digt och opolitiskt att berömma sin hustru, men rättvisan förmår mig bekänna, att hon snart ett halft- sekel varit min bästa vän oeh högsta sällhet.» Och detta mannens vittnes- börd om sin lycka genom hustrun kan full- ständigas med hustruns: att mannens kärlek varit mera vaken, än hvad annars i allmänhet plägade vara fallet i denna för-Dockhemska tid. Själf älskande naturen, framför allt som jägare och fiskare, ifrig läsare af naturvetenskapliga och geografiska arbeten, låtsade han sig förakta »tevattens»- (d. v. s. skön-) literaturen. Men i grunden delade han hustruns vittra intressen, uppmuntrade hennes författareskap och hade stor musikalisk begåfning. När han blef för stelarmad att själf spela sin fiol, fortfor han dock att syssla kring harpan, som han strän- gade och stämde, och han firade högtid, när »mor» komponerat något nytt, hälst om det var variationer till någon Bellmansmelodi eller folkvisa. Också utvecklade sig Constance Hul- tin genom denna sympati till en allt större virtuos på sitt instrument, öfverträffad, enligt sakkunniges omdöme, endast af Pratté bland sina samtida och Sjödén inom en yngre gene- ration. Båda dessa harpkonstnärer beundrade lifligt hennes spel och uppmanade henne att offentliggöra sina talrika kompositioner — men dessa stannade fortfarande inom hemkretsen. Där fanns en tacksam och ej liten publik: af barnaskaran blefvo fem söner och tre döttrar fullvuxna. Näringsomsorgerna växte med bar- nen, och för att skaffa ökade bildningsmedel till de unga började Constance Hultin ge ut de sagor, med hvilka hon först gladt sina egna barn. Denna ofvan skildrade sida af hennes för- fattarskap är — jämte de många fint och god- modigt skämtsamma tillfällighetsdikterna —• hennes originellaste. Hennes båda, genom sin handling sammanhängande, noveller Ziguener- skan och Nemesis äro i fyrtiotalets fantastiska smak, men sakna ej drag, särskildt af verklig- hetsiakttagelse, som visa, att, ifall författarinnan fått ägna tid och arbete till sin egen vittra utveckling, skulle hon på detta område kunnat gått mycket längre, än hon nu hann. Den episka dikten Aslög — som under ett makarne Hultins längre besök i Finland varmt uppmuntrades af deras vän J. L. Runeberg och trycktes i Borgå — har i själfva verket ej Aslög utan harpan till hufvudperson och sär- skildt för denna har författarinnan funnit själf- kända poetiska uttryck *. I slutet af 1840-talet måste familjen med djup smärta lämna det första, kära hemmet. Det nya — och sista — blef Kallernäs (un- der Sundsholm) i Södra Tjust, en af Smålands naturskönaste bygder. Barnen voro nu nästan alla vuxna, och från såväl fäderne som mö- derne hade de tagit i arf de egendomliga och starka naturer, som i rikt mått skapa både sorger och fröjder. Ingen erfor dem djupare än modern; innerligast delade hon både smärta och glädje med sonen Henrik, den i vår lite- ratur som Måns Månson bekante humoristen. Hans vådadöd 1869 blef af alla Constance * Constance Hultins tryckta arbeten äro: barn- böckerna Lördagskvällarne (1842), Den gamla i sko- gen (1852), Blinda mormors sagor (1859), och Tant Lisbeths sagor i Ädelstenar i sagoform (1861) samt bidrag i Onkel Adams Linnea; vidare novellerna Ziguenerskan (1842) och Nemesis (1845), det episka poemet i Here sånger: Aslögs saga (1847) samt till- fälliga poem i ortens tidningar o. s. v.