Idun: 1892

132 I DU N 1892 vaknade de upp till medvetande om det när- varande. — Blott ännu en kyss — »Sista ackordet,» hviskade hon. II. I dag hade de natt det efterlängtade må- let: nu voro de förenade för alltid. Prästen hade sagt amen, pappa och mamma välsig- nat dem, och tanter och mostrar hade gråtit. Nu hade de just kommit hem till sitt eget, eget lilla hem. Med henne lutad intill sig förde han henne omkring i rummen och visade henne alla dessa småsaker, som endast älskande kunna utfinna. Huru förtjusande var icke allt i deras lilla dockskåp! Och här skulle de nu bygga och bo och hålla af hvarandra, som inga andra kunde göra. Hvil- ken lycka väntade dem icke! — Så hade de hunnit igenom hela våningen och kommit in i hans rum och slutligen där- bredvid i hennes eget. Tänk, hvad det skulle bli roligt, när han satt där och arbetade inne hos sig och hon sakta kunde öppna dörren och smyga sig bakom honom och så, ett tu, tre lägga händerna för hans ögon. Inte kunde han gissa, hvem det var?.. . Ack, hvad lifvet log! I hennes rum stod pianot, så hade hon bestämdt, för att hon skulle slippa gå ut i salongen och sitta ensam, när hon villa spela. Och så slog hon sig ned vid instrumentet och slog an några ackord; de klingade här- ligt. Utan att hon visste det, började hon sedan sakta med den där melankoliska val- sen, som spelats den kvällen. «Minns du den gången?» frågade han ömt. —■ Om hon mindes den; den lyckligaste dag, hon dittills haft. I den outsägligt varma blicken läste han svaret. »Och sista ackordet?» hviskade han. III. Blott ett år hade de ägt hvarandra, och nu skulle allt vara slut. Så hade läkaren sagt. — Där låg hon blek, med ögonen slutna, och andades knappt märkbart; och i vaggan nära intill slumrade det där nya lilla lifvet, som skulle taga hennes. Krampaktigt höll han hennes hand sluten i sin, som om han trodde sig därmed äfven kunna kvarhålia den små- ningom slocknande lifsgnistan. Yar Gud då så hård att redan nu taga henne ifrån honom? Ah, det var mer än hårdt, det var obarmhertigt! Hur stormade och sjöd det icke inom honom. Han ville icke släppa henne, nej, om än tusen dödar kommo och fordrade henne, han skulle, han ville behålla henne. —- Ack, hvad kunde han, vanmäktige, göra däråt! Och stora, tunga tårar, banade sig långsamt ned utför kinden ; han, den store, starke mannen snyftade och grät som ett barn. Hvad, talade hon icke? Jo visst, läpparne rörde sig, och hon såg åter på honom med dessa outgrundliga, gudomligt sköna ögon, hans enda rikedom, som nu skulle förloras. »Hvarför gråter du?» hviskade hon knappt hörbart, »vi träffas ju igen en gång; — — och till dess har du ju henne;» och hon lät ögonen långsamt vandra till den lilla varel- sen i vaggan. — Nu andades hon djupt. — »Sista ackordet,» löd det som en ande- hviskning. O, namnlösa smärta; var det möjligt? Död — död — Finns det en Gud, som så kan pröfva? Hvad var nu lifvet värdt? Hvarför kunde han ej få följa henne? — Och svaret kom; det kom därifrån vaggan och lät som ett svagt kvidande. Då förstod han, hvarför han måste lefva; hon var ju icke död, hon lefde ju ännu i denna lilla, som låg där så hjälplös för honom. Det var ju hennes ögon, som fortfarande sågo på ho- nom. Och åter en gång kvidde det från den lilla bädden, — det var icke »sista ackordet». Våra studentskor. Ett litet bidrag till den svenska kvinnoeman- cipationens historia af S. M. II. Från riddarhusets sköldbeprydda sal be- gifva vi oss nu till de ofrälse ståndens an- språkslösare plenirum för att något lyssna på diskussionen öfver ekonomiutskottets förslag att lämna kvinnan tillträde till alla de »världs- liga» fakulteterna vid våra universitet d. v. s. den filosofiska, den juridiska och den medi- cinska. I prästeståndet afslogs utskottets hemställan helt och hållet, och ej ens Kibbings reserva- tion — hvilken, såsom vi erinra oss, afsåg att insläppa kvinnan åtminstone i den medi- cinska fakulteten — vann pluralitet. De huf- vudsakliga skäl, som här anfördes mot hela reformen, voro, att kvinnan blifvit skapad man- nen till en hjälp och ej för att vara en pu- blik person; att utskottet gått längre, än både förnuft och uppenbarelse visste af; att försla- get stred mot den kristliga åsikten, att kvin- nan vore familjens bjärta, etc. Inom borgareståndet, där debatten ej sak- nade sina pointer, striddes tappert för kvin- noemancipationen af C. F. Ridderstad, August Blanche, Lars Jolian Hierta m. fl. Den förstnämnde uttalar åtskilliga framtids- tankar, som nu, efter hvad vi veta, gått i full- bordan. Han påpekar t. ex. kvinnans lämp- lighet inom fattigvården, i apotekareyrket, på bankkontoren m. m. Blanche kommer med en kanske mer kvick än bevisande kritik på Ribbings reservation, däri han finner det mest öfverraskande vara påståendet om kvinnans olämplighet för de högre platserna inom kansliet och de ad- ministrativa verken. »Hon», utropar Blan ehe, »hvars kön lämnat världen så många lit- terära mästerverk, hvartill väl i första rum- met fordras att kunna skrifva modersmålet, hon skulle icke, mutatis mutandis, kunna upp- sätta ett ämbetsbref, ett cirkulär, en prome- moria med mera dylikt, som utgör en expe- ditionssekreterares högsta konst!» Han fram- drager såsom prof på kvinnliga snillen »den ädla Hypatia, som i Alexandria vid början af 5:te seklet höll sina berömda föreläsningar i filosofi och matematik»; han erinrar inom den rena matematiken om Maria Agresi i Italien och Sofie Germain i Frankrike. »Inom filo- sofien», heter det slutligen, »behöfver man plocka hop rätt många filosofer från våra bäg- ge universiteter för att väga upp en enda kvinna, Madame Staël». Mot den sistnämnda damens värde såsom filosof opponerar sig emel- lertid en följande talare, hvilken i samman- hang därmed erinrar om, hvad Napoleon I sva- rade, då madame Staël en gång, möjligen i hopp att framkalla en artighet, frågade honom, hvem han ansåg för den största kvinna i värl- den. »Den som födt staten de flesta söner» blef kejsarens oväntade svar. »Och häruti», tillägger talaren, »skulle jag vilja instämma, nämligen om hon därjämte danat dem till go- da medborgare». Hierta kritiserar de skäl (kvinnans be- stämmelse enligt skriften och naturlagar- ne), som prästeståndet i allmänhet åbero- pat för sitt motstånd mot reformen. Han erinrar, att det enligt statistiken fanns år 1860 i vårt land öfver 300,000 kvinnor mer än män inom den ålder, där giftermål vore till- låtet, och hvilka 300,000 kvinnor sålunda ej kunde på laglig väg uppfylla sin bestämmelse. Häremot invänder helt torrt en talare af mot- satta partiet, att det hos oss alltid behöfves flere kvinnor för att fylla behofvet af tjänare inom den enskilda hushållningen både i stad och på landet. Borgareståndets beslut blef till sist att åter- remittera ärendet till utskottet, i hvars förslag ståndets pluralitet ville hafva några formela ändringar, äfven om ståndet i allmänhet var gynsamt stämdt mot reformen. I bondeståndet, Svenséns eget stånd, bifölls utskottets förslag utan votering. Alla dessa olika besiut skulle nu af utskot- tet sammanjämkas, och resultatet blef, att ut- skottet generaliserade uttrycken i sitt förslag, men syftet blef detsamma. Och sedan både borgare- och bondestånden bifallit det sålunda ändrade förslaget, blef detta till sist rikets ständers beslut. Bn skrifvelse afläts i öfver- ensstämmelse därmed till kongl. maj:t, hvari Ständerna — särskildt erinrande om läkarens och skollärarens yrken såsom sådana, för hvilka kvinnan vore lika passande som mannen — an- mälde, att de ansågo anställning i tjänster och befattningar, hvartill kvinna kunde pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civillag vore utestängd, hädanefter böra henne tillkomma, när hon visade sig därtill äga erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle böra beredas kvinna att aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof; på grund hvaraf ständerna an- höllo, att kongl. maj:t måtte vidtaga de åt- gärder, som för genomförande af en sådan för- ändring i dittills bestående förhållanden funnos erforderliga. Detta var den sista ståndsriksdagens testa- mente i kvinnofrågan och är dateradt den 12 juni 1866. Det dröjde fyra år, innan kongl. maj: t från alla de myndigheter, som måste hö- ras i denna kinkiga fråga, erhållit yttran- den och regeringen själf hunit bestämma sig. Men den 3 juni 1870 afläts, till stor glädje för alla den ifrågavarande reformens vänner af båda könen och ej minst för Carl Johan Svensén, det kongl. bref, hvarigenom äfven kvinna erhöll rättighet till läkareyrkets utöf- vande, sedan hon aflagt de såsom villkor för denna rättighets förvärfvande i författningarna föreskrifna prof. Häri gjordes dock den in- skränkning, att hon förklarades ej böra an- ställas i offentliga ämbetsbefattningar såsom läkare* — en för öfrigt temligen naturlig in- skränkning. Vidare förordnas i samma kongl. bref om kvinnlig studerandes rätt att undergå afgångsexamen vid de högre elementarlärover- ken (det var först senare, som äfven några flickskolor i Stockholm erhöllo rätt att anställa sådan examen). Slutligen meddelas, att sär- skild anatomisk undervisning vore kvinnlig me- * t. ex. såsom provinsialläkare, regementsläkarem.m. TH. LUND Kappaffär SI