Idun: 1892

1892 I DUN 151 Hallbeck, föcld Meyer, artisten Hallbecks älskvärda maka, aflidit efter endast 9 dagars sjukdom, 47 år gammal. Den aflidna, som var född i Stock- holm, där hon efterlämnar syskon, släktingar och många vänner, sörjes närmast af make, den grå- nade, blide artisten C. S. Hallbeck, och en foster- dotter Hanna, gift med arkitekten Otto Helrich i Everett. & I rösträttsfrågan. Sir Alberts Rollits för- slag om den politiska rösträttens utsträckande till kvinnor var den 27 april före i engelska under- huset, men afslogs med den ringa majoriteten af 23 röster. Omröstningen föregicks af en intres- sant debatt, under hvilken bland annat underhu- sets ledare, förste skattkammarlorden Arthur Bal- four, i ett glänsande tal försvarade förslaget. Gladstone uppträdde icke. Staten New Yorks lagstiftande församling antog den 15 april, med 70 röster mot 34, en lag, hvari- genom kvinnor lika väl som män få rätt att del- taga i valet af statens ämbetsmän. Denna lag skall träda i verkställighet den 1 juli 1893. I Förenta staterna finnas för närvarande 21 advokatfirmor, bildade af män och hustrur, båda examinerade jurister, samt 200 kvinnor som en- samma drifva juridisk versksamhet af ett eller annat slag. Miss Phebe Couzins var den första kvinna, som aflade juridisk examen vid något amerikanskt universitet, och hon har nu samar- betat med sin far — en ryktbar jurist — i 21 år. Åtskilliga af de kvinnliga juristerna i Amerika förtjäna årligen betydande summor. Teater och musik Kungl. operan gaf i går för första gången Nor- dahl Rolfsens »Sven Orädd», sagokomedi i 5 ak- ter med musik af Ole Olsen. Såväl text som mu- sik stamma sålunda från Norge. Stycket är myc- ket verkningsfullt och musiken anslående. Vidare hinna vi ej nämna i detta nummer. I onsdags började Gina Oselio ett nytt gästspel å k. operan som Margareta-Helena i »Mefisto- feles». K. Dramatiska teatern gifver fortfarande för fulla hus »Bröllopet på Valeni». Det förträffligaspelet och den briljanta iscensättningen framkalla afton efter afton det lifligaste bifall. Vasateatern har, såsom vi förut meddelat, för innevarande månad förhyrts af det Arppeska tea- tersällskapet från Finland. Första representationen gafs i måndags, då ett finskt originalstycke »Bak- om Kuopio», komedi i 3 akter af Gustaf von Nu- mers, uppfördes. Stycket spelar i en aflägsen landtprästgård och rör sig om konflikten mellan nya och gamla åsikter särskildt i kvinnofrågan. De förras talan föres af den blifvande svärdottern i huset, en ung dam, som nu för första gången kommit från hufvudstaden på besök i sina svär- föräldrars hus, den senares åter af den inskränkte och inbilske pastorsadjunkten, hvilken är förlofvad med husets unga dotter. Styckets idé är visser- ligen ej ny, men förf. har dock lyckats förläna sitt stycke ett -visst intresse genom de taflor ur hvardagslifvet i en aflägsen landsortsvrå, som han här upprullar, samt genom den godmodighet och friska humor, hvaraf stycket alltigenom uppbäres. Utförandet var mycket godt, samspelet rent af förträffligt. Bland de uppträdande togs priset onek- ligen af direktör August Arppe själf, hvilken af den inskränkte och egenkäre pastorsadjunkten ska- pade en dråplig typ, en alltigenom konstnärlig prestation, förtjänt af de bästa loford. Fröknarna Strömberg och Tuné, den »moderna» svärdottern och dottern i huset, utförde likaledes sina roller förträffligt. Fröken Tschernichin framställde en mycket rolig typ af Jänsmanskan och hr Zachris- son, förut anställd vid Dramatiska teatern härstä- des, en treflig prostfar. Öfriga mindre roller fingo likaledes ett godt utförande och passade väl in i det hela. Publiken var första aftonen tämligen fåtalig, men bifallet var rent af stormande, och välförtjänt var det äfven. Å den lilla trefiiga Sveaieatern rådde i måndags afton den mest animerade stämning bland den publik, som till sista plats fyllde salongen. Den begåfvade unga skådespelerskan från Vasateatern, fru Cederbergh, hade också för sin soaré lyckats hopbringa ett program, som med skäl kan kallas lockande. »Drilléns operett», där soarégifverskan själf utförde hjältinnerollen, roade som alltid. Fru Grunder och fröken Ekström, bidrogo med hvar- dera ett par sängnummer, och så kom kvällens clou, den roliga lilla operetten >Kolhandlarne» med fru Anna Pettersson-Norrie i den kända roll, hon här kreerat. Under den angenämaste stämning återhörde man de skämtsamma kupletterna, före- dragna med äkta fransk esprit och oemotståndligt godt lynne. Herr Varberg som den argsinte po- liskommissarien och herr Klinger som den man- lige kolhandlaren gjorde sig också bägge ypper- ligt. Inropningar och åskor af applåder, särskildt naturligtvis ägnade den firade gästen fru Petters- son-Norrie. Fröken Dagmar Edmans konsert förliden torsdag hade till Musikaliska akademiens stora sal sam- lat en fulltalig publik. Men så lockade också pro- grammet med medverkan af bland andra två så afgjorda publikens favoriter som hrr Franss~ Ne- ruda och Salomon Smith. Soarégifvarinnan själf sjöng »Elsas dröm» ur Lohengrin, med hvilken hon dock näppeligen kom ut, visor af Bremberg och Peterson Berger, där hennes klingande höga sopran gjorde sig fördelaktigare gällande, samt tillsammans med fröken Almati en duett ur Hall- ströms nya opera »Granadas dotter». Fröken Al- mati dokumenterade sig — specielt genom den lekfulla serenaden af Brams, som föredrogs med öfverlägsen nyanseringskonst — som en mycket lycklig romanssångerska. Bedöfvande bifall följde herr Nerudas mästerliga violoncellspel; den sprit- tande mazurkan af honom själf måste bisseras. Herr Smith föredrog Griegs »Efteraarstormen» samt en utmärkt stämningsfull sång af Tschaikowsky, »Nur wer die Sehnsucht kennt», till obligat vio- loncell, spelad af hr Neruda. Den unge pianisten Stenhammar bidrog slutligen med några förtjänst- fulla pianonummer. Mâtiné gifves om söndag af fru Helga Rundberg, som kommer att biträdas af flertalet bland Drama- tiska teaterns förnämsta artister. Programmet kommer att inledas med ett tillfällighetsskämt och vidare upptaga »En bengalisk tiger» samt andra akten ur »Gräsenklingar», hvari fru Rundberg som bekant briljerade på Djurgårdsteatern. Konsert gifves i afton i Vetenskapsakademiens hörsal med benäget biträde af fröknarna Zelma Ek, Valfrid af Wetterstedt, Sigrid Lindberg m. fl. Soaré gifves nästkommanoe måndag å Sveatea- tern af fru Lotten Dorsch och hr Emil Hjertstedt, hvarvid uppföres Ibsens skådespel Hedda Gabler. % Idealem a. Berättelse af C. O. Gumoelius. Belönad med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling. (Forts.) (Brukspatronen, som satt på hennes andra sida, cÄ brast härvid ut i ett gapskratt, till stor förvå- ning för gamla fru Sjögren, med hvilken han un- derhöll ett lugnt och stilla samtal. Och så under lifligt samspråk, musik och sång af en god manskvartett gick resan hastigt fram till målet. På den fria planen nedanför ruinen hade bruks- patronen haft artigheten låta uppslå ett stort, öp- pet tält med ett ofantligt bord i midten. Där skulle middagen intagas, och så fort man lagt i land, skyndade alla ifrigt att hjälpa till med sakernas upptransporterande och bordets du- kande. Bland de muntraste vid detta arbete voro de tre främlingarne, hvilka nu hunnit blifva be- kanta med de därvarande unga damerna och af dem förklarades vara rysligt trefiiga. Att de dessutom mera ägnade sig åt dem än åt deras jämförelse- vis gamla bekanta, fröknarna Collén, var äfven för de snälla och väluppfostrade, ehuru ej just så verldserfarna landtflickorna en källa till tri- umf, och många hemliga antydningar växlades i förbigående mellan dem om »öfverdrifter», »bara prat» eller kanske' »smolk i mjölken». Underligt föreföll dock, att flickorna Collén likväl voro glada och vänliga som vanligt och ej alls tycktes fästa sig vid de älskvärda kavaljerernas ouppmärk- samhet. Ehuru middagen, såsom varande ett samman- skott från de olika familjerna, bestod af allt möj- ligt godt, förklarades den enhälligt för ytterst lyc- kad, vinerna, hvilka liksom alla öfriga dryckes- varor anskaffats af ungherrarne, gjorde flitigt sin rund, och då slutligen brukspatronen lät frambära en korg iskyld champagne för att, som han sade, ännu en gång hälsa dem välkomna att åse ruinen och slutet af all hans egendom, upptogs denna skäligen enkla kvickhet med allmänt jubel, och den frikoslige och artige mannens skål dracks med entusiasm. Kaffet koktes ombord på ångbåten och servera- des strax efter middagen, och därefter skulle man enligt programmet börja dansa, men det orkade då ingen. Sällskapet upplöste sig. En del gick inåt skogen, de äldre drogo sig i allmänhet ned till de bekväma sofforna på båtarne, och några ung- herrar med provisor Lindén i spetsen sökte efter någon bra plats, där-man kunde arrangera för- friskningarna. Men än var det för långt bort, än ett fel, än ett annat. Slutligen utropade provisorn: »Nu har jag det... vi sätta oss i mörka gången. Där är svalt och en viss behaglig skymning äfven ... och så blir det något originelt, olika mot de andra åren.» De öfriga sågo förvånade på honom. Nog var han alltid en galenpanna och hade kanske också druckit väl skarpt vid middagen, men att på all- var komma fram med ett dylikt förslag, det var då för galet. »Ja,» sade ändtligen Hilmer Sjögren skrattande, »nog är ditt förslag betydligt originellare än mitt häromdagen, men förutsatt att vi nu skulle vilja våga^ våra lif hland de lösa stenarne, hvar skola vi få bord och stolar ifrån, och huru skola da- merna komma dit?» »Damerna och de, som äro rädda få stanna utanför, och vi andra finna nog längre in i gån- gen en sten till bord och andra till stolar. Och så stämma vi upp en kvartett, som bör taga sig briljant ut.» »Ja visst, ja visst,» sade Sjögren afböjande. Men hvar skola vi, allvarsamt taladt, taga vägen? Jag föreslår, att vi helt enkelt sätta sakerna på ena bordsändan under tälttaket.» =»Är det då ingen, som vill följa med mig?» frågade Lindén, hvilken började blifva ond. »Du är galen,» ljöd det mera uppriktigt än ar- tigt afgifna svaret. »Så skall jag åtminstone själf se, hur det ser ut. Man skall ej kunna säga, att jag föreslagit något, som jag ej vågat utföra,» vidhöll Lindén envist och begaf sig med stora steg bortåt ru- inen. »Hejda honom... han är ju tokig... åh, låt honom gå, så besinnar han sig väl,» ropade de unge männen, under det de dock följde den bort- ilande. Då de framkommit till ruinen syntes ej ett spår af provisorn, och då några af de djärfva- ste klättrade öfver de första stenarne, som lågo hopade framför ingången till den mörka hålan, hörde de med förskräckelse ett buller därinne, som om någon kastat ned stora stenar. De vände till- baka och stodo i kamraternas krets, just som jäg- mästaren och Axel Collén ankommo dit. »Hvad är på färde?» sporde den senare, »hvar- för stå ni här?» Man berättade Lindéns tilltag, och alla närmade sig öppningen så nära man kunde. Medan de stodo där, andlöst lyssnande, .framträngde tydligt ur djupet melodien »I djupa källarhvalfvet här,» sjungen af Lindéns vackra bas. Nu löste sig spänningen, och alla brusto ut i skratt. »Låt den stollen vara, han kommer väl igen, när han vill hafva punsch,» sade Sjögren smått förargad. »Hjälp mig i stället att få upp varorna från båten.» De unge männen hade redan aflägsnat sig några steg, då sången plötsligt afbröts af ett skärande skri och strax därefter hördes, just som för hun- dra år sedan, ett doft buller och därpå blef allt tyst. Med af förfäran bleka ansikten stodo vännerna några ögonblick liksom förstenade. »Skynda ned någon till ångbåten,» utropade hastigt Axel, »säg till folket, att de taga med lyk- tor och hvad verktyg de hafva och sedan komma hit så fort som möjligt.» Medan några sprungo ned till stranden, följde Axel jägmästaren, hvilken redan klättrat öfver den första barriéren och försvunnit i hålans inre. De öfriga hade eller togo sig tillräckligt göra med att lugna det från alla håll tillskyndande sällskapet.