Idun: 1892

152 ÎDU N 1892 Slutligen ankom också folket ifrån ångbåten med brukspatronen i spetsen. Denne kastade en ha- stig blick omkring sig. »Hvar är Axel?» frågade han därpå oroligt. »Han följde efter jägmästaren dit ned,» ljöd svaret. I detsamma kom den efterfrågade åter fram i dagen, utan hatt och med kläderna söndriga och betäckta af jord. Han afbröt med en rörelse af handen den störtsjö af frågor, som hotade att all- deles fördränka honom, och sade med hög röst, kort och beslämdt: »Lindén lefver ... Oskar Bäck har talat med ho- nom, och han säger, att det går ingen nöd på ho- nom. Raset skedde ett långt stycke bakom, så att han har en bra stor håla att röra sig i. Nu måste först de här sienarne bort, som spärra in- gången, och sedan få vi langa upp, hvad som fin- nes därnera, tills vi få fri passage. Kom hit kar- lar och hugg i. Akta er, mitt herrskap.» Och därmed rullade han den första stenen utför slutt- ningen. Sällskapet flydde skrattande undan »de gam- malmodiga projektiler, som haglade från den ur- åldriga borgen,» som doktor Sjögren uttryckte sig. Då ångesten för den olycklige därinne i den mörka hålan begrafne lagt sig, tog munterheten åter ut sin rätt, och med undantag af notarien och några andra ungherrar, hvilka ifrigt hjälpte Axel och ar- betsfolket, voro de öfriga snart i gång med skämt och äfven lekar. Då dessutom äfven drickesva- rorna anländt, började punschen gnistra i glasen, sodavattenskorkarne smälla, och Hilmer Sjögren föreslog första skålen för deras »osynlige» vän. »Ett par timmars mörk arrest är lagom straff för hans dumdristighet,» menade litet hvar. Under tiden arbetade räddningsmanskapet af alla krafter. Hålans ingång började småningom blifva fri, och vid kullens fot låg redan en rätt ansenlig stenhög. »Puh,» pustade Axel och torkade svetten^ ur pannan, »det kostar på det här. Kom så gå-vi och taga oss ett glas för att skölja ned dammet. Yill du inte hafva ett glas punsch?» ropade han ned till den alltjämt längre in arbetande jägmä- g{aren »Tack,» ljöd det nedifrån. »Langa hh litet j punsch och vatten i ett glas, ty jag har svårt att komma upp. Jag har en hel vall med stenar om- kring mig, som jag röjt undan. Det vore bra, om ni snart toge bort dem, ty jag längtar verkligen efter en nypa frisk luft.» Dessa ord voro de sista man hörde honom yttra, ty omedelbart därefter inträffade ett nytt ras, denna gång närmare öppningen. Därför hördes också braket vida omkring och kom skämtet att dö på alla läppar och färgen att fly från kinderna. »Blef någon skadad? Var någon därnere?» frågades, och snart spred sig en förfärande hvisk- ning: »Jägmästaren krossad.» Vid själfva olycksstället gingo sinnesrörelsens vågor högt. I första ögonblicket hade både Ström och Axel velat störta in i gången, men kvarhöl- los med våld af de öfrige, hvilka insågo det lifs- farliga i hvarje dylikt försök. Brukspatronen öf- vertog nu på allvar ledningen af räddningsarbetet, hvilket förut nästan tycktes hafva bedrifvits som ett opåräknadt tillskott i dagens nöjen, „under det man väntade på att få börja dansen. Angbåtsbe- fälbafvaren tillsades att, så fort han kunde, resa till en i närheten liggande utgård och därifrån hämta arbetare med spett och andra tjänliga verk- tyg. Under tiden nedrefs taket på tältet, och de ganska tjocka sidostolparne upprycktes för att tjäna till stöd vid väggarne, då man kom längre in. Arbetet med öppningens utvidgande fortsattes med ifver, och det var nu ingen af de unge män- nen, som vågade undandraga sig att lägga hand vid verbet. Men ännu hade ej alla återvändt från sina ströftåg i skogen. Bland dem, som fattades, voro flickorna Collén. De hade genast efter mid- dagen i sällskap med en del annan ungdom före- tagit en promenad tvärt öfver näset ned till sjön och visste följaktligen ej af någon olycka. Då de därför nu åter trädde ut på slätten, hvilken de lämnat vimlande af glada människor, blefvo de högst öfverraskade att blott se några grupper da- mer, stående här och där, tysta och nästan orör- liga samt med ögonen riktade på den skara af herrar, hvilka dels arbetade med tältets förstörande, dels befunno sig i en orolig rörelse vid ruinens fot. »Hvad i all världen står här på?» utropade dok- tor Fors, som befann sig bland de nykomna. »Det ser ut, som det skulle hafva händt någon olycka.» Af den första de lillsporde, erhölls genast en detaljerad, kanske något färglagd skildring af det skedda. Några ögonblick därefter stod en likblek flicka vid brukspatronens sida och hviskade med af ångest halfkväfd röst: »Är han död? Pappa, är han död?» »Nej mitt kära barn, vi skola hoppas, att de kunna räddas,» svarade brukspatronen och fort- satte med sina anordningar. Hon fick i detsamma syn på Axel och glömsk af herrarnes undrande blickar, af den verkliga fa- ran att gå bland de oupphörligt nedrullande ste- narne, glömsk af allt skyndade hon till honom, fattade hans arm och . upprepade flämtande sin fråga; »Är han död? Är det möjligt, att han är död ?» »Hvem tror du kan veta det?» svarade Axel otåligt. »Man har åtminstone inte hört ett^ ljud från honom. Släpp mig,» tillfogade han, då sy- stern med ett nästan krampaktigt grepp omfattade hans arm. Han frigjorde sig med ett häftigt ryck, hvarvid flickan utan ett ljud nedsjönk till marken. Elsa Collén hade svimmat för första gången i SILL Ui. Utom sig af förskräckelse upplyfte Axel sin till utseendet liflösa syster och bar henne skyndsamt utför kullen samt öfverlämnade henne i damernas vård. Doktor Fors tillkallades och underrättades om förloppet. Alla möjliga åtgärder företogos för att återkalla den unga flickan till ljfvet, och slut- ligen uppslog hon sina ögon och såg sig förvånad omkring. Minnet återkom dock snart, hon dolde ansiktet i händerna och utbrast i konvulsiviska snyftningar. Doktorn aflägsnade sig med dystert rynkad panna. Systrarna togo Elsa mellan sig och förde henne bort från de af förvåning stir- rande damerna, hvilka trots ögonblickets fruktans- värda allvar, ej kunde afhålla sig från alt växla betydelsefulla blickar och att ännu betydelseful- lare rycka på axlarne. »Ja,» hviskade fru Bröms till den kära vännen, fru Strömberg, »kommer han undan med lifvet, så är det nästan hans skyldighet att gifta sig med henne. Att så kunna kompromettera sig! Det skulle aldrig någon af mina flickor gjort.» »Nej, inte mina heller,» hviskade fru postmä- starinnan tillbaka. »Bättre uppfostran hoppas jag de fått.» Då systrarna kommit fram till den nu fullkom- ligt folktomma pråmen, sjönk Elsa ned på en soffa och dolde ansiktet vid Siris bröst. Denna satt blek och med något rynkad panna samt strök mekaniskt med handen öfver den gråtande flic- kans våta, upplösta hår. Det tycktes, som om hon grubblade på någon svårlöst gåta, antingen den nu gällde systern eller henne själf. Ett stycke därifrån satt Anna, äfven hon för- sjunken i djupa tankar. Af de berältelser, hvilka nyss från alla sidor surrade omkring henne, fram- gick tydligt, att Malte Ström tagit och tog den lif- ligaste del i räddningsförsöken, och att han jämte Axel alltid var den, som trängde sig längst fram. (Forts.) Från Iduns läsekrets. Några enkla nådeansökningsord till tant I. D—f i anledning af hennes frågor till våra baldrottningar.* Tänk ett så tacksamt ämne tant denna gång fått att behandla! Blif icke rädd, jag kan icke röfva från tant den belåtna min, ni säkert ännu har i behåll från den kväll ni betraktade ert fär- digskrifna verk, och ehuru det var med för hvarje rad växande förbluffelse, som jag läste eder upp- sats, satte den mig dock i ett skrufstäd, hvars »skrufgängor» äro så säkra, att jag icke kan slingra mig därur. Jag får medgifva, att ni har rätt, men, kära tant, kunna vi ändå inte få dansa lite, medan vi äro unga? På några få år mista vi lusten och skola då blifva mera benägna söka inträde i det kloster, hvartill ni godhetsfullt behagade lämna oss adress och edert rekommendationsbref. Vi hålla Idun så kär och vilja så gärna göra oss gagn af de vinkar, råd och förmaningar, som finnas i korgen, men »sanningen är illa tåld», och syrliga äpplen hafva vi hemma. »Moralkakor», om än icke så väl bakade som tants, få vi af vår mamma, men hon tillagar dem med lite tillsats af kryddor, ty hon har fått för sig, att goda råd * Då »I. D—f» fått framställa sina i mångas mening nog långt gående åsikter i »Dansfrågan», anser redaktionen rättvisan fordra, att »Kalle P» äfven får uttala sin mening, som visserligen af- gjordt slår öfver åt motsatt håll, hvarför vi ^ock härmed reservera oss både hvad angår innehållet och den en smula kitsliga tonen. ihågkommas bättre, då de blandas med beröm — om än aldrig så litet — och så delar hon icke ut dem i så mångas närvaro. Om nu dansen är något så »förnedrande», så har den väl ändå lik- som annat ondt något godt med sig? Idun har tidigare innehållit uppsatser, som på- pekat det oegentliga uti, att de unga icke kunna få träffas, samtala med hvarandra och utbyta tan- kar, utan att skvallret genast skall vara framme och fråga: »När skola de förlofvas»? Finnes det icke mången okonstlad, hederlig yng- ling, som så gärna skulle vilja närma sig och stifta bekantskap med den unga flicka, som han kanske dagligen får se, men som han, tack vare etiketten, en tants ständiga sällskap — och icke minst sin egen blygsamhet och tillbakadragenhet, ändå aldrig kommer ett tuppfjät närmare, ginge han än hvarje dag sin långa omväg för att komma förbi det fönster, där hon bor. Hvilka fördelar lämnas honom däremot icke, om de få träffas på en bal? Här blir han utan vidare besvär presenterad för henne, kan med hennes arm i sin få spatsera obehindradt i salen, och under konversation, som väl icke nödvändigt behöfver röra sig uteslutande om dansandet, göra hennes bekantskap, utan att någon närvarande finner något besynnerligt och anmärkningsvärdt däri. Och dräkten sedan — ja, vi män våga väl knap- past — om vi skola få anses som väluppfostrade — gifva akt på den, långt mindre säga ett par ord för att försvara den. Att hettan kännes mindre besvärande, och att så mycken svettning icke uppstår, då urringadt klädningslif begagnas, får väl ändå kvarstå som ett faktum. Den, som varit med på en vanlig »oskyldig» danstillställning på landet, där herrarne komma i sin kavaj och damerna svettas i sina högkragade verkensklädningslif, finner nog litet skillnad i stämningen, då han sedan kommer med på en bal i staden, där man uppträder i stor toalett. Hvarför gör man sig besvär med att kläda en festsal med flaggor och »grönt», om icke för att festen skall få en högre stämning? Så också med balerna. — Är icke vår klädsel i något olik den vi dagligen använda, uteblifver oftast den högtid- liga stämning, hvarförutan dansnöjet icke är något att göra sig besvär, tidspillan och kostnader för. Stanna vi utanför ett bokhandelsfönster, besöka vi en tafvelutställning, ett museum, en bildhugga- res atelier, få vi tag i ett illustreradt verk eller kasta vi en blick på våra banksedlar, så mötas våra blickar öfverallt af den upphöjda sköna kon- sten, framställande kvinnans naturliga behag. Detta tåla vi, utan att anklaga våra konstnärer för att —■ »låt så vara indirekt, bidraga till vårt släktes förderf». Sippare än så äro vi icke, men skulle det vara oss förunnadt att en gång i verkligheten få se ett par vackra armar, ett klädningslif besatt med lefvande rosor och blottande en hvit hals, att beundra kvinnan — det skönaste skapelsen framställt —■ hvars första exemplar visst icke pre- senterades i höghalsad klädning, så är, om man får tro tant och G—y, vår manliga värld så långt kommen i sedeförderf, att dåliga, lågsinnade käns- lor uppväckas, och en sådan liten Evas dotter betraktas som »okysk och har dödat det bästa, den kvinnliga känslan äger», hur renhjärtad och högsint hon för resten än må vara. Vi stackars män, som skola räddas från förderf, sedan de påpekade missbruken »erkänts och rät- tats», förorda som verksammast, att reformen genomföres på högsta ort — hofbalerna — först, så följer nog »småfolket» efter som vanligt. Och kunna vi icke, medan vi äro i gång med ytterligheter, få genomförd en reform till? Det finnes så mången af mina gelikar, som under fär- den på lifvets ocean lidit skeppsbrott, därför att han kommit att se ett ohöljdt, vackert kvinnoan- sikte med oemotståndliga, blå ögon. Kunde vi icke få en tät slöja öfver alla sådana anleten; vi äro så nervsvaga, och vi tåla ingenting? »Katte P.» Innehållsförteckning'. Sofia Gregoria Hayden; af Signe Ankarfeli. (Med porträtt.) — En husmors vårvisa ; af Snorre. — Barnens sysselsättningar; af Ellen Bergström. — Små kulturbilder ; af Ave. IV. — När grosshandlaren förlofvade sig ; novellett för Idun af Elin Ameen. — Amelia B. Edwards. (Med porträtt.) — Tjänstebetyg; en återupptagen fråga af Lilly. — Husmoderlig almanack ; af Stenia. — Veckan. — »Iduns skollofskoloni» : poem af TJlla. — Ur notisboken. — Teater och musik. — Idealerna; berät- telse af C. O. Gumœlius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns stora pristäfling. (Forts.) — Från Iduns läsekrets.