Idun: 1892

154 IDUN 1892 Man bygger icke upp någon lycka genom att svika sina gamla plikter. p. pH. pDGREN. Så kom 1867 med dess handelskris. Det blef för henne det svåraste året i hennes lif. Mannen sattes i cession, och fastän hon erhöll boskillnad, var det med knapp nöd hon und- gick samma öde. »Men,» sade hon, »skall jag ej göra hvar människa rätt, så vill jag ej lefva längre.» Och rätt för sig gjorde hon äfven ; efter ett år hade hon ej mer någon skuld, men ej heller någon förmögenhet, ty allt hvad hon ägt hade hon öfverlämnat till mannens borgenärer. Nu återstod henne ej annat än att börja på nytt igen, och med aldrig sviktande krafter stod hon fortfarande på sin post. Till råga på allt träffades mannen nu af en svår sjuk- dom, hvilken fjättrade honom vid sjukrummet i tretton år, innan döden kom som en förloss- ning. Men hustrun ägde energi för två. Snart begynte välståndet återkomma, och om hon ock nu, efter ett halfsekellångt, träget arbete, föga äger, beror detta på hennes stora hjälp- samhet, bevisad närskylde och oskylde med samma aldrig tröttnande varma hjärtelag. Och dock — hvilken förnöjsamhet, grundad på den sannaste gudsfruktan ! »Ar ej jag en af de lyckligaste människor,» sade den gamla vid ett besök, som författaren af dessa rader gjorde henne, »jag som genom Guds rika välsignelse åtnjutit hälsa och arbetskraft i så många år, och mot hvilken alla människor varit så vän- liga. Får jag nu bara mitt lilla rum på Bor- gerskapets änkhus, för att där i lugn få sluta mina dagar, då tror jag ej, att det finns en så lycklig varelse på jorden.»—Denna hennes käraste önskan gick den 23 april i uppfyllelse. Då lämnade hon det hus, hvari hon bott 3edan fyrtiotvå år, då tog hon afsked af den lilla trånga vrå, i hvilken hon så att säga utfört sin lifsgärning. I femtio år har hennes namn stått därutan- för på skylten, i femtio år har hon arbetat innanför dörren. Och hvilket arbete! Från det boden öppnats på morgonen till den stängts på kvällen, har den alltid myllrat af kunder. Få äro väl de af Iduns läsarinnor i hufvud- staden, hvilka ej någon gång varit inne i »Vil- lervallan». Ty detta namn har affären erhållit, dock ej i betydelsen af oreda, utan som en följd af handelns liflighet, ty de flesta af de under dagens lopp framtagna kartongerna, hunno ej att äter ordnas på sina platser, förrän bo- den stängts på kvällen. Men då stod också gumman kvar halfva natten och städade sin bod. Och så har hon hållit ut ett halft sekel. Städse moderna och goda varor samt ett red- bart och vänligt bemötande hafva gjort, att affären varit stadd i oafbruten utveckling. Trots det lilla utrymmet torde den, i fråga om omsättning, hafva varit en af de största i Stockholm. Lika oföränderlig som innehafvarinnan kvar- står lokalen. Den enda förändring den till dessa dagar undergått består uti, att de små fönstren utbytts mot ett stort, de massiva trä- dörrarna mot genomskinligare, och att — hyran höjts från 400 till 1600 kronor. Och i fråga om biträden har fru L. ej varit ombytligare. Under hela denna tid har hon, utom den ena af sina döttrar, blott haft tre biträden i sin bod; till den sista af dem, frö- ken Anna Johansson, hvilken sedan tjugu år troget stått vid hennes sida, har hon för nå- gon tid sedan öfverlämnat affären. Att en person under en så lång tidrymd förmår oafbrutet sköta en sådan affär och sköta den så, som denna blifvit skött, så att det exempelvis aldrig inträffat, att ej en räkning blifvit på dagen betald, det hör otvifvelaktigt till sällsyntheterua. Och då denna person är en kvinna, hur mycket större blir ej då vår aktning för henne! Fru Karolina Lindström, som är född den 12 maj 1812, fyllde i går åttio år, och när- mast med anledning däraf meddelar Idun i dag sina läsarinnor hennes bild. På henne kan man med skäl tillämpa Lotten von Kræ- mers ord: »Hon hade ej annat än födgeni, men bland genier är ej det det sämsta...» Men ack, jo — hon hade något mer! Hon hade hjärtats trohet, uthållighet, kärlek. Utan detta gör ingen hennes gärning efter. En en- kel saga och en enkel bild, men båda fyllda af ädel maning. Axel Josephsson. / morgon! morgon — ja, i morgon, då Villjag så hjärtans gifmild bli; jag börja stort slå på Förutan gnideri. Då vill åt fattigdom och nöd Jag dela af mitt öfoerflöd, Frikostig på båd’ guld och bröd; I morgon blir jag öm och mjuk — » Så sad’ en girigbuk. »/ morgon — ja, då börjar jag Arbeta i mitt anlets svett, Då skall det bli en mödans dag Med spade och med spett. Jag ämnar icke längre stå På torgen så här fåfäng då Och andras arbet’ blott se på; Då skall min trägna flit bli spord —» Så föll en lättings ord. »/ morgon, om du har fördrag, Vill jag betala all min skuld; I morgon blir förfallodag, Då får jag godt om guld. Du därtill sätta kan din lit, Att jag i morgon gör min flit Att återgälda min kredit, —»- Så talade en cessionant - Vid katastrofens brant. »1 morgon på allt rummel slut! Jag slår mig uppå nykterhet! Då vill Och, om jag ej det gjort förut, Jag för en låg diet Då, efter denna kvälls kalas, Jag ämnar slå mitt brännvinsglas, Det hittills kära, uti kras. I morgon —» sade drinkaren — ■»Jag blir en vattenvän.» »/ morgon jag mig vänder om Från mina villors breda stig; I morgon blir jag god och from Och tänker bättra mig, I morgon väl tids nog det år Att byta tankar och begär Och vandra på den stig, som bär Så smal och trång till himmelen —» Så sade syndaren. I morgon — hvarför ej i dag? — ».Nej, nej — i morgon, förty då Jag har ännu en rastedag Att mig besinna på, I morgon då skall mitt beslut Ovedersägligt föras ut — Så framt jag icke därförut Har ändrat tanke, förty då Får morgonda’n bestå.» C. L—n. ”Huslig ekonomi”. rubrik ha våra läsarinnor kunnat inna i ett par af Iduns närmaste nummer — visserligen i en annan bemärkelse än den, hvilken ligger till grund för följande lilla uppsats, som vi hämta ur den »Norske kvindesagsforenings» förtjänstfulla tidskrift »NyT lænde». Emellertid slog oss sanningen i den bekymrade husmoderns teckning af denna sida af den »husliga ekonomien» så lifligt, att vi ej kunna neka oss återgifva densamma till våra läsarinnors — och deras eventuelle her- rar mäns — välvilliga begrundan. »Hvad var det för en grek» — skrifver insändarinnan — »som hade för princip att aldrig låna penningax af en vän? Han var så fattig, att han bara ägde en enda mantel, och när den skulle tvättas, måste han hålla sig i sängen. Han hade en mycket rik vän, en tro- fast och älskvärd vän, som till och med ofta er-, bjöd honom penniogelån. Men likafullt höll han orubbligt fast vid sin princip att ej låta beroende i penningsaker bringa ofrihet in i det förtroliga vänskapsförhållandet, ej låta hvar- dagliga små obehag för fattigdom och bröd- bekymmer få rätt att störa harmonien och skön- heten i deras ungdomliga vänskap. Åh, hvad han var vis ! Men när en man och en kvinna nu i våra dagar ingå ett vänskapsförhållande — och äk- tenskapet är väl ett vänskaps- på samma gång (enna