Idun: 1892

IDUN iss 1882 som ett kärleksförbund? — när alltså en man och en kvinna i våra dagar ingå ett förhål- lande, som de sannerligen icke önska skola bli mindre varaktigt, mindre förtroligt, mindre har- moniskt och skönt än det, som förenade de två grekiska hjältarne, så ordna de emellertid sina affärer så, att den ena är alldeles bero- ende af den andre i penningsaker. Min man och jag t. ex. — och jag antar, att många ha det som vi ■—- äro utomordent- ligt lyckliga, så länge vi slippa tala om pen- gar, men då — börja strax strängarne att skorra. Innan vi gifte oss, var jag i tre år guver- nant hos en familj, som var nog älskvärd att ge mig 400 kr. i årlig lön. Med denna jäm- förelsevis ansenliga summa och »allt fritt» hade jag det naturligtvis mycket sorgfritt i ekonomiskt hänseende. Jag hade min spar- banksbok (som tömdes för utstyrseln) och dess- utom rikligt nog till alla de julklappar och småpresenter, med hvilka jag kunde önska glädja mig själf och andra. Men jag höll innerligen af »min Albert», och jag var ytterst lycklig, när han skref, att han snart kunde hämta mig som brud. En af mina första önskningar som ung fru var att kunna få hushållspengarne utbetalade på bestämda tider och med en bestämd summa för hvarje gång. Men Albert, som dock är en stor ordningsman, ville märkvärdigt nog inte gå in härpå. Jag har frågat honom, om han tror, att det går mera åt, när jag får en större summa på en gång, och jag har retat honom med, att han var snål och »om sig». Men han svarar alltid mycket lugnt, att de penningar, som ligga i min låda, förränta sig icke, och att det för öfrigt i affären (han är köpman) inte ens alltid är möjligt att skaffa 100 eller 200 kr. precis den l:sta eller 15:de i månaden. Jag har försäkrat, att jag i så fall godt kunde vänta till den 2:dra eller 16:de —- men nej, han är orubblig. Vi ha nu i fem år haft det ställdt ungefär på detta vis: Jag frågar, om jag kan få litet mera pen- gar. »Hur mycket behöfver du?» — »Åh, jag tar så mycket jag kan få, jag,» svarar jag, fortfarande vid godt humör. — Han (affärs- mässigt): »Ja, det tror jag nog, men hur myc- ket behöfver du?» — Då blir jag allvarlig: »Det allra minsta jag kan hjälpa mig med är 5 kronor.» — »Nåväl! Var så god, här äro 10 kronor.» En annan gång, fredag kväll, sitta vi båda i all trefnad tillsammans i hvardagsrummet. Han läser sina tidningar, och jag spekulerar öfver, huru jag, utan att störa friden, skall kunna påminna honom om, att jag måste ha pengar i morgon. Och med verklig ängslan tänker jag på, att det behöfs rätt mycket också, denna gång. En skomakarräkning skall betalas — smör- byttan är tömd, och det måste skaffas mera ägg, kaffe, öl, för att inte nämna bröd, stek, grönsaker och frukt till söndagen. Något af detta tar jag ju »på bok», men våra fasta le- verantörer ha icke allt, sä det behöfs också reda pengar. Jag känner mig öfvertygad om, att, på hvilket sätt jag än nämner det, kom- mer hans ansikte att mulna -— de fleste män äro visst så — och kan någon undra på, art jag ville se blott hans ljusa ansikte de korta stunder, han kan vara hemma? Ändtligen tar jag mod till mig och kastar helt lätt fram (som om det skulle vara den likgiltigaste sak i världen): »Ja, i morgon är det lördag ; då får du tänka på mig med litet mynt igen, vännen min.» »Ja visst,» svarar han, »du skall fä.» Men nästa morgou, när jag påminner honom om hans löfte, far en sky öfver hans panna, och hans vänliga stämma blir torr och affärs- mässig: »Ja — det var sant. Hur mycket skall du ha?» Han knäpper upp sin rock och tar fram plånboken. (Åh, den som kunde få 100 kr., tänker jag, eller bara 50—40!) Men högt säger jag: »Om jag skall betala skomakarn, måste jag ha minst 30. Annars kan jag hjälpa mig med 10.» »Det är bäst att betala — var så god, här äro 30 kr.» »Tack! Adjö då!» En kyss, och så går han. — Ja, jag är ju lättad, men på måndag måste jag antagligen plåga honom igen. Ibland går det också hvassare till. En dag efter middagen börjar jag : »Du — om du kunde ta med dig litet pengar i afton, vore det mycket bra, för här var räkning på rödvinet, du vet, och jag bad pojken komma igen i morgon. För resten behöfver jag pen- gar till andra saker också.» — Han svarar också helt vänligt: »Ja, jag skall se till.» — Men på kvällen gör han ingen antydning om, att han har pengar åt mig, och jag öfvar mig i tålamod och tänker, att jag behöfver dem ju inte heller i kväll! Men nästa morgon — då måste jag åstad : »Hur var det -— tog du med dig några pengar åt mig i går?» — »Nej, det gjorde jag inte. Jag skall ta med mig i dag. Hur stor var den där räkningen du talte om?» »Åh, den», sade jag med en känsla af miss- räkning -— »var på 12 kr., den; men jag vän- tar snart fiere räkningar, och då är det så för- argligt att inte äga ett öre.» Och jag blef rent af en smula upprörd i stämman. Jag var för- tviflad öfver, att han tänkte afspisa mig med nätt och jämnt för denna enda räkning. Dess- utom var det på förmiddagen, jag skulle haft pengarne. »Usch, de pengarne! Hur trefligt skulle det inte vara att lefva, om bara inte de där pengarne vore», suckade jag och lade gråt- färdig ansiktet i händerna. Han: »Kära vän, jag har ju pengar på kon- toret! Och när vi ha pengar, kan det väl inte vara något att gråta för, att det fattas pengar, tycker jag.» »Hvad i all världen hjälper det mig, att du har pengar på kontoret,» svarade jag häftigt, »när inte jag får något af dem!» »Mycket sant,» sade han torrt; »du har all- tid varit stark i logiken.» Och därmed tog han sina plagg, sade adjö och gick. Där stod jag! — Icke en kyss till farväl, bara de kalla bittra orden från bägge sidor. — Men var det då orimligt, att jag någon gång blef otålig öfver slika ordningar? Och i alla fall, huru jag ångrade det! -— Kan någon för- undra sig öfver, att jag så önskade all världens pengar och penningomsorger dit pepparn växer, till Blocksberg, till yttersta Sibirien ? ! Bara jag och min man sluppe plågas därmed ! På middagen kom han dock snäll och älsk- värd hem till mig med mycket pengar — hela 80 kr. — och så hade vi då solsken och vac- kert väder, så länge dessa varade. Men kan någon i själfva verket säga, hvar- för två människor, som hålla så mycket af hvarandra, skola göra lifvet så besvärligt för hvarandra? Ibland har jag som en glad dröm om, att Albert kommer in till mig i riktigt godt hu- mör, sätter sig hos mig och säger: »Hör nu, min kära Lilly! Jag ser af din hushållsbok, att medelutgifterna pr månad för det förflutna året ha varit 200 kr. — frånräk- nadt de konton, jag ombesörjer. Jag har nu tänkt mig, att dessa 200 kr. lika godt kunna utbetalas till dig direkt af min kassör t. ex. fyra gånger i månaden. Men för öfrigt för- behåller jag mig att ge kassören order om att ta hänsyn också till andra fordringsägare och att ge rent besked, om det är några svårig- heter. I så fall får frun vänta!» — — Jag har så lefvande drömt mig in i, hur »rar» han skulle vara, när han sade detta — jag tycker nämligen, det kunde likna honom att säga något sådant — och hur lycklig jag skulle kasta mig om hans hals. Och hvarför skulle det till sist inte kunna bli klart för honom, att detta vore ett lika praktiskt och bekvämt sätt som det andra, för- utom att det vore ojämförligt mycket behag- ligare? Och att 200 kr. äro 200 kr., vare sig de utbetalas i femmor och tior tjugu gånger om månaden eller med femtio kronor fyra gånger om månaden. Och så kunde ändtligen han, min stackars plägade man, få fred i sitt hem och slippa höra detta evinnerliga penninggnat beständigt. Man talar om »hemmets fridlysta vrå». Då först kunde hemmet blifva verkligen fridlyst. Nu kan han ju nästan icke känna sig säker en minut för att bli irriterad! Alla de där tråkigheterna i penningväg borde äkta makar ordna så, tycker jag, att de inte hängde efter dem och alltid gnagde som en kedja. I själfva verket är det ju inte annat än opraktiskhet, som är skuld till det hela. Ja, litet brist på godt förstånd också — hos man- nen! Han kan icke sätta sig in i, att det är sårande och kränkande för en människas själf- känsla — till och med för en hustrus — att jämnt och ständigt nödgas uppträda som en »tiggare». I ”damernas paradis”. Paristeekningar för Idun af Alvar Arfwidsson. II. detta paradis är — om ni har tålamod — ingen svårighet att få inträde, ty por- tame äro många. Det gigantiska palatset har tre hufvudportaler, en åt hvar och en af de gator, söm begränsa det, nämligen rue du Bac, rue de Babylone och rue de Sèvres. . . . Ändtligen! Vi inträda och bana oss genast fram till centrum. Tänk er en yta, ungefär så stor som . . . låtom oss säga som Norrmalmstorg i Stock- holm. Tänk er vidare fyravånings-höga mu- rar resta däromkring, dessa inuti afdelade af 2 rundtorn löpande, ytterst breda läktare i st. f. våningar, så att ytterpartierna af bottenvå- ningen ligga i halfskymning, och så, till sist, ett jättelikt glastak spändt öfver det hela, och ni har konturerna af »Maison Aristide Bou- cicaut. » Till läktarvåningarne leda fiere dubbeltrap- por af väldiga dimensioner — allting är här väldigt —, och såväl på dessa som å balu- strader o. d. däruppe i plafondljuset äro an- bragta dekorativa draperier och väfnader, ja- ponäserier, indiska och turkiska mattor m. m., hvilkas eleganta färgprakt ger det hela en gladt målerisk prägel. Här under plafonden, liksom i halfskym- ningen under läktarne, rada sig kolonner af