Idun: 1892

1892 IDUN 15? att göra revolution året därpå, 1868, och att fördrifva den kungliga familjen, men 1867 bockade de sig nog!), och prinsen hade öfver- hopats med massor af de dyrbaraste presenter, dit förmodligen också hörde ordnar och band och generalfullmakter med mera sådant. Men ingenting af allt detta gjorde honom någon glädje. Han bara stod vid fönstret och tittade ut på regnet, som öste ner. Modren-drott- ningen satte honom på sitt knä och frågade, om han ej tyckte om det och det och det, som han hade fått? — Nej! — Hvad ville han då ha? — Något annat, mycket bättre. — Nå ja, eftersom det då var hans födelsedag, så lofvade hon honom, att han skulle få, hvad han ville, bara han blef glad. Hvad var det då? Han ville springa ner och hoppa i vatten- pussarne med de andra pojkarne! * * * Vår konungs resa till Biarritz leder tanken till ett annat furstebarn och dess moder — den olycklige unge kejsarprinsen Louis Napo- leon och den ännu olyckligare kejsarinnan Eugenie. Det är nu snart på dagen tretton år sedan den, hvilken i barndomen kallades prince Charmant såsom i fée-sagorna, stupade, blott tre och tjugu år gammal, för en afri- kansk vildes kastspjut der nere i Sydafrikas zulu-kafferland, efter att redan när han var åtta år yngre ha fått lära sig erfara lyckans obeständighet genom det svindlande fallet från kejsartronen till landsflykten. Sådana där slag mogna själen tidigt, men de borttaga också tidigt den sprittande ungdomsglädjen. Vid ett par och tjugu år, då ännu lifvet leker som bäst för de flesta, var prins Louis — hans efterlämnade anteckningar bevisa det — en allvarligt tänkande man, och hvem kan säga, huru Frankrike och världen nu skulle sett ut, om han hade lefvat! Framför allt, hvem kan säga, om han själf skulle varit lyckligare, hade han ock burit, återupptagit eller återfått den fallna kejsarkronan! Forn- tidens vise sade, att »de, hvilka gudarne älska högst, dö unga», och det är nog så, fastän vi — och isynnerhet de tidigt bortgångnes efterlefvande — sällan förstå att rätt upp- skatta den kärleken. Att modren-kejsarinnan förmådde bära och öfverlefva alla de sorger, hvilka hopade sig öfver henne under loppet af några få år, däröfver må man väl för- undra sig. Åldrig är hon nu, och af den forna blän- dande skönheten ser man intet spår; till och med dessa underbara ögon, hvilkas like, sade smickret, icke fanns i världen, ha förlorat sin glans, själfva deras färg har bleknat och deras uttryck likaså. Gestalten är böjd, gån- gen osäker, så att furstinnan ständigt stödjer sig på en käpp. Endast håret är lika rikt som förr, men det är nu silfverhvitt och bä- res, tätt slutande sig omkring det bleka an- siktet, utan tanke på något koketteri... Annat var det förr, då Eugénie de Montijo förde spiran ej blott öfver världens skönaste rike, men ock öfver det kvinnliga modets hela universum. Man har mycket förebrått henne, att hon genom sin smak för lyx och flärd gaf alltför mycket näring åt fallenheter, för hvilka franska folket ändock påstås äga för stor böjelse, men det är med den saken som med allting annat här i världen: den kan och bör ses från två sidor. Hvarje nytt mode, som hon skapade genom sitt tycke, sitt infall eller en växling i sin smak, och hvilket därefter gick ut öfver all världen, beredde en inkomst i millioner — samman- lagdt i många milliarder — åt Frankrikes industri och skänkte härigenom också ökad arbetsförtjänst och inkomst åt hundratusentals kvinnliga och manliga arbetare. Och för öfrigt, hon hade så många goda sidor (bland annat en välgörenhet, som aldrig förtröttades), att det månde vara henne förlåtet, om hon ej kunde frigöra sig ifrån en smula kvinnlig fåfänga. * & Förtalet har sökt att med sitt gift ännu värre besmutsa henne, men dessa bemödanden ha varit förgäfves, ty nu efteråt, när hon icke längre kan spela någon politisk rol, erkänna äfven hennes gamla fiender, att hennes uppförande såsom maka och moder är utan fläck. Men hon hade den olyckan att själf ha en mor, den gamla grefvinnan de Montijo, hvilken alltid varit en smula äfventyrlig af sig, och detta återföll till en del på döttrarna, den äldre hertiginnan af Alba och den yngre kejsarinnan. — Gumman de Montijo var alltid en mycket frispråkig dam och i Tuileriernas hof tämligen omöjlig. Och detta oaktadt att Napoleoniderna ju icke voro uppväxta från vaggan vid etikett och ceremoniel, hvarför det också hände, att i synnerhet fruntimren förplumpade sig allt som oftast mot dessa lagar. Värst hade det varit med den gamla fru Lætilia, hvilken såsom den store kejsarens madame-mère, såg de sina hunna till en stor- het, hvilken öfvergick allt begrepp och alla mänskliga proportioner. Hon väckte mer än en gång sin allsmäktige sons vrede genom sin oförmåga att finna sig till rätta i dessa förhållanden. Bland annat hade hon den ovanan, när hon fick se någon främmande diplomat, som ingaf henne förtroende, att taga honom afsides och göra honom den samvets- frågan: »säg mig, riktigt på samvete, tror ni, att allt det här länge håller ihop?» * * * Biarritz var kejsarinnan Eugénies älsklings- ort, kanske mest därför att det låg så nära hennes eget fädernesland Spanien, och årligen tillbragte hofvet därstädes flere veckor. På den högt öfver hafvet belägna branta klipp- stranden, mot hvars sidor Atlantens långa vågor piska med evigt skum, hade kejsaren uppfört åt henne Villa Eugénie eller såsom den mera högtidligt benämndes »palatset», som numera, om jag ej bedrager mig, utgör en afdelning af badorten Casino. Byggnaden, uppförd af rödt tegel i en stil, som vill vara Ludvig XIII:s, är icke vidare imponerande, men rymlig och bekvämt inredd. Och myc- ket gladt gick där till väga på den tiden, både i palatset och i hela Biarritz för resten, dit bland andra en stor mängd af Europas statsmän brukade göra en liten titt, mera i förhoppning att kunna kika i kejsarens poli- tiska kort än i afsikt att kunna restituera sin hälsa. Men äfven för detta är platsen särdeles väl vald, synnerligast under vår- och höstmånaderna, innan ännu hettan blir så stark. Luften är ren och frisk, och vindarne hindra värmen från att kännas kvalmig. Landet är intressant att studera för den, som är road af sådant, ehuruväl promenaderna, som egentligen blott sträcka sig mellan ham- nen och den berömda fyrbåkeu, äro tämligen inskränkta. Omkring själfva hamnen utbre- der sig en krans af koketta villor och hotel- ier, hvilka senare dock icke utmärka sig för sina billiga pris. En dragningskraft utgjorde fordom — och gör väl ännu — Biarritz Casino, som visserligen icke i glans och prakt motsvarar t. ex. Monte Carlos i Monaco, men där man icke heller får bedrifva samma spel som i det sistnämnda. Men andra spel få bedrifvas för hugade amatörers förnöjelse. Poetiska själar bruka lustvandra längs stran- den till en grotta, som bär namnet »Chambre d’amour», och där enligt traditionen tvänne älskande en gång i tiden — men ingen kan säga när — skola ha räddat sig undan ett skeppsbrott, men sedan dött af brist på hjälp. Ännu sjungas i nejden sånger, tolkande deras olyckliga öde. Renholm. När grosshandlaren förlofvade sig. Novellett för Idun af Elin Ameen. (Ports.) »$i«nälla mamma,» sade Hedvig bittert, JfeS»räkna inte mig bland gracerna, det är mer än löjligt.» »Men du ser ännu så ståtlig och bra ut vid ljus och i toalett,» inföll modern. Hon hade rätt, och Hedvig visste, att hennes grå- bleka hy och markerade drag behöfde ljussken och starka färger. Men hon var alldeles för klok att låta dåra sig af moderns fåfänga för dotterns räkning, utan pinades i stället däraf. »Jag bryr mig inte om att gå på balen,» återtog hon, »när man fyllt tretti år, kan man ha vett att sluta upp att dansa.» »Men, kära barn, det står inte skrifvet utanpå dig, att du är tretti, men det basunar du då ut kring gator och gränder. Inte gå på balen! Har man hört! Och du har din vackra, röda klädning, som du bara nyttjat en gång.» Hedvig teg, men såg uppretad och nervöä ut. »Och hvad har du att sätta på dig?» frå- gade fru Alm sin flicka. »Jag vet inte — jag tror inte min hvite lenon är fraîche nog ...» »Den som du hade här i julas?» frågade fru Bergström. Gerda nickade och såg orolig ut. »Nej, söta barn, den kan du visst inte ha; på en sådan bal kommer man inte i sjaskig lenon. Men du har ju fått ditt första kvartals aflöning, du kan få något annat, tunt tyg billigt nog.» »Ja, tyget, men så är det så mycket annat, skor, solfjäder, handskar, blommor — jag har ingenting.» Tonen lät halfgråtande. »Men, lilla Gerda, hvad har du gjort med din aflöning, utom det du betalar hemma?» Fru Bergström såg förfärande inkvisitorLk ut. »Jag har den inte kvar — inte ett öre,» svarade Gerda sakta, i det hennes mor all- deles kröp ner i sin sjal och såg ut, som hade hon velat dölja sig för hela världen. Endast de två, mor och dotter, visste, att Gerdas pengar gått åt att betala skomakare- och skräddareräkningar för syskonskaran — hon var ju den första, som på egen hand förtjänat något. »Du får gärna taga min klädning, om den kan ändras åt dig,» sade Hedvig. Gerda och Hedvig voro, oaktadt olikheten i ålder, sedan drottninggatan S21 billigaste Största urval , men bestämda priser.