Idun: 1892

178 I DU N 1892 Hvar odygd åker fram, har hon sitt straff på medan: Som skugga följer kropp, sä följer hugnad dygd: Ho lustan hysa vill, han måst ock hysa svedan. Odygdens följe är nöd, ånger, skam och blygd. fi. pOLUMBUS. ^fWéWWWWWW^WW^WWWW^WW^WWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWÿ^WWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWWW^WWWWWif Hon beslöt en dag att ställa tre millioner till Boulangers disposition. Först ville hon doek anförtro sig åt grefven af Paris, orléani- sternas tronpretendent, eller — för att vara rojalistiska — låtom oss säga »Philippe VII». Och för att förbereda detta möte, vände hon sig till hans broder, hertigen af Chartres, som dock var absolut anti-boulangistisk och för- klarade sig på inga villkor vilja blanda sig i affären. Det var då, som hertiginnan d’Uzès kastade hufvudet tillbaka med de stolta orden: » Oû passe le premier pair de France, le roi de France peut passer!» (Dit förste pären af Frankrike kan gå, dit kan ock konungen af Frankrike gå!) Och rätt att vara stolt har hertiginnan. Tänk er: orden »Frihet, Jämnlikhet, Bro- derskap» än en gång strukna på Louvrens mu- rar och i deras ställe liljornas vapen sömmadt på purpurdraperierna därinne, där hofvet nu står samladt. . . Öfverallt böjda ryggar . . . tystnad... ordet »Sire!» då och då framhvi- skadt med andaktsfull vördnad framför Bour- bonernas gamla tron, där Philippe VII — Roy de France par la grace de Dieu! — tagit plats med tronföljaren vid sin sida, Dauphin, eller, som orléans’erna nämna honom, hertigen af Orleans. Den första grande dame bland skarorna där- nere heter hertiginnan Crussol d’Uzès, ty huf- vudet för hennes ätt har alltid varit förste pär af Frankrike*. Utan rival är hon den glänsande medelpunkten i ett glänsande ko- nungahof. Dotter till hertig de Rochechouart-Morte- mart och syster till den gamle markis de Mortemart, tillhör hon en feodalätt, hvarifrån bland andra utgått den ryktbara markisinnan Athenaïs de Montespan, hvars söner af Ludvig XIV ej blott legitimerades, utan äfven, för den händelse att Bourbonska linien utdoge, förkla- rades arfsberättigade till Frankrikes tron. Men ack, »Philippe VII» är ännu blott grefve af Paris och hertiginnan d’Uzès — her- tiginnan d'Uzès! Det vill säga en inom sitt parti inflytelse- rik politisk dam, mångfrestande konstnär, celeber sportdam och diktarinna med talang. Ty det är ej börd allenast och namn, som skänkt hertiginnan d’Uzès — en af de intres- santaste kvinnliga företeelserna i dagens Frank- rike — den éclat, som i så ovanlig grad om- strålar henne. Hon äger begåfning, en mångsidig begåf- ning, och hon brukar den i febrilt rastlös verk- samhet. Hon vill se allt, vara med om allt och undersöka allt. Hon vill på hvarje om- råde, som det är henne möjligt, använda sina krafter, och hon går nästan ingenstädes spår- löst förbi. Som jag fått hertiginnans tillstånd att offent- liggöra hennes bild i Idun, vill jag kring den- samma foga en liten anspråkslös ram af de- taljer, som möjligen kunna intressera mina läsarinnor. * * * * Det latinska ordet »pares» betyder jämnlikar, och pärerna voro ursprungligen med konungen jämnbördiga vasaller. Om den politiska damen har jag redan nämnt, då jag antydde den ingripande roll, hertiginnan d’Uzès spelade i det boulangistiska dramat, där hon ensam kunnat besvara den under en tid dagligen och iill leda framställda frågan: »Hvarifrån komma pänningarne?» Hon upplefde då romanen »Julien Masly». Det upplefda är för resten det enda hon skil- drar. Hennes föregående roman t. ex., »Stac- kars liten!», var historien om hennes käraste väninna, som, äfven hon, hade sin idol och sin korta storhetsdröm. Och för att söka stoff för sin penna säges hon ej sällan i tarflig dräkt genomströfva förstädernas utkanter och därvid beträda ställen, där dittills säkerligen ingen hertiginna haft mod att sätta sin fot. I likhet med en del andra damer af den högsta världen — prinsessan Jeanne Böna- parte t. ex., en brorsdotters dotter till Napo- leon I — sysselsätter hon sig därjämte, ej utan framgång, med skulptering. För teatern har hertiginnan skrifvit ett stycke, »Hjärtat och blodet», tror jag det hette, som blifvit uppfördt. Nyligen har hon slutat libretton till en opéra-comique, som med musik af en ung kompositör .ur societeten, mr Herman Bemberg, skall uppföras på her- tiginnans slott. I de franska landtslotten saknas sällan en teaterscen, och föreställningarna på Bonnelles räknas bland de bästa i sitt slag. Skådespe- larne äro naturligtvis herrar af värld: grefve Gramedo, grefve Koziebrodsky, grefve Gonidec, mr Kené Petit, mr Lehideux, sonen, hertig d’Uzès, och mågen, hertig de Luynes m. fl.; många af dem spela emellertid teater på ett sätt, som skulle hedra verkliga yrkesaktörer. * * * Teaterföreställningarna försiggå vanligen, då Hubertus-messan vigt in jaktens tid, då da- garne blekna och hornen ge skall i aflöfvade skogar. Hertiginnan älskar jakten med passion, jak- ten liksom ridten i allmänhet, och hon bär namn af landets främsta femme à cheval, lik- som kejsarinnan af Österrike gör det i sitt land. * * * Efter jakttiden byter societetens lif om skå- deplats. Man gör i slutet af november sitt återinträde i Paris, som öfvergafs i juni någon tid efter Grand-Prix-löpningen på Longchamps, och från det gamla slottet i Isle-de-France flyttas så hertiginnans samkväm till hotellet n:r 76 Champs-Elysées. Att hon här, bland sitt »hof», bär spiran med gracens och begåfningens hela suveräni- tet, behöfver väl knappast sägas. Hennes ålder? Jag känner den ej och skulle naturligtvis i alla fall icke . .. Om hon är vacker? Döm själf! En fiut själfull apparition af lika mycken godhet.som noblesse! Sannerligen, hon kan lugnt försumma den franska regel, som en gång bjöd damerna att »läsa om morgonen för att briljera om afto- nen»! Ty säger ett talesätt »snål som en Mortemart» (detta gäller dock ej hertiginnan d’U.), så svarar ett annat till gengäld: »spi- rituel som en Mortemar». För esprit finnes det också en god reson- nansbotten i det henne omgifvande salongslif- vet, som för öfrigt synes ha bevarat mycket af det obestämda »något», af den på samma gång äggande och diskreta bouquet, som lär ha varit så karaktäristisk för umgänget i den gammalfranska societeten. Här samlas eliten af Frankrikes adel, Fau- bourg Saint-Germains anrikaste namn med her- tigen af Montmorency och prinsarne Léon och Polignac i främsta ledet, samt den stridande rojalismens koryféer, en hertig Larochefoucauld- Doudeauville, en grefve Haussonville, en baron Mackau o. s. v. Under boulangismen var samlingen mer blan- dad. Hertiginnans salong spelade då ungefär samma roll som m:me de Récamiers och m:me Talliens under direktoriet: den var samlings- punkten för oppositionen. Man kallade sig orléanist, victorist eller blodrödaste radikal, man var herde eller vis från österlandet, — sak samma, blott man följde den boulangisti- ska stjärnan. Särskildt talades det länge om en middag, som hertiginnan den 7 mars 1889 gaf till den blifvande diktatorns ära, och hvarvid hon på sitt bröst bar den betydelsefulla röda nejlikan. I stället för namnet på maträtterna bar mat- sedeln då — namnen på de fanfarer, som blå- stes före hvarje rätt. * * * En dag fick hon det bizarra infallet att än en gång, om blott för ett ögonblick, låta de gamle franske patriciernas ståt lefva upp. Det var för ett par år sedan, vid dotterns, Simonne’s, förmälning med den unge hertig Honoré de Luynes, hertigens af Orleans in- time vän. Plötsligt började det bli lif på slottsgår- darne hos Larochefoucauld, Rochechouart- Mortemart och hvad allt de heta, de gamle seigneurerna i Faubourg Saint-Germain. Konst- besynnerliga pjäser, som liknade vagnar, med ornamenter och sirliga slingor, drogos fram ur sina gömmor, dammades och putsades, och kastellanen lät sätta hästar i tvåspann där framför, medan valet’erna stego upp på kusk- bocken i pudrade peruker, med röda frackar, knäbyxor och silkesstrumpor. Sedan andra kejsardömet hade man ei djärfts att höja den gamla pompens banér. Revolu- tionstiden lämnade sorgliga minnen — då fol- ket fick se en herre med allt för arrogant ele- gans, en s. k. muscadin, doppade man honom sans façon i Tuilleriesbassängen —, och hvad de nuvarande republikanerna kunde vara i stånd till, det visste man ej så noga. Men då nu hertiginnan Crussol d’Uzès’ bröl- lopståg drog fram genom republikens hufvud- .stad, var det förbi tysta leder. Man applå- derade ej, man teg, men tro mig, i tystnaden låg en hyllning. Ty fransmannen har artist- öga, och den måleriska glansen bländade. Ah, dessa seigneurer — Filippe VII:s hof, ett hof utan konung ! -— dessa brokiga va- le’fcer, orörliga som vaxfigurer, dessa tungt rullande karosser, sirade med vapen, stolta vapen från många århundraden tillbaka!