Idun: 1892

1892 I DUN 179 Det var ett stycke af Frankrikes gångna sekler, som långsamt och värdigt skred förbi i detta sällsamma tåg. Vid templets portar stannade gengångartåget. Man läste, ristadt därofvan: FRIHET ■ JÄMNLIKHET ■ BRODERSKAP Så trädde man in, ty där brann rökelsen.. . Det var en liten stämningsbit, det där, som hertiginnan diktat! * * * Och sagor har hon också diktat. Små vackra scomsagor om den förnäma damen, som trot- sande smitta och förstädernas faror, går att uppsöka nöden och lidandet, att bringa en glimt af hopp i ett par dödssjuka ögon, en rodnad af lycka öfver ett par fattigbleka barn- kinder. Vid en sjukbädd, en gammal kvinnas, möter hon en dag Louise Michel, äfven hon en kvinna med ett stort och varmt och uppoffrande hjärta. Sida vid sida vid sjukbädden ! Hertiginnan och petrolösen ! Den trosvarma katoliken och den exalterade hedningen, hon som en gång, själf knäfallen, lärde sina skolbarn att sjunga marseljäsen pä knä! Kort därefter mottog hertiginnan ett bref från Louise Michel: »Min fru! Vår stackar3 vän är död. Jag har för er uppsökt ett minne hos henne. Se här ett litet broderi. Mottag det ! » Rörd öfver gåfvan gick hon då upp till fat- tigkvarteret Levallois för att tacka Louise Mi- chel, Och från denna stund var det band af uppriktig vänskap knutet, som sedan dess för- enat hertiginnan med den sociala revolutio- nens förkunnarinna, och som satt den gamla, i sig själf välmenande »petrolösen» i tillfälle att hjälpa fattiga och lidande bland fies vieux camarades de la commune». — — Ah! dessa små sagor, så älskar her- tiginnan själf att bekänna, ha bragt henne en tillfredsställelse, långt större än do romaner och... dekorationspjäser, där hon varit och är hjältinnan. Alvar Arfwidsson. Ijfjittimattgtfn. morgontimma. Snagt af ljus cn strimma sfymfar. ©råfjtnt Mmma sluter nejben till. (£j ett löf sig rörer, intet tysina’n störer; blott en ftnf jag fyörer iöligt slå sin brill. Reinhard Einherq. Ferier och öfveransträngning. S et bar dock blifvit sommar! Man väntar alltid på den så otåligt, och därför tyc- ker man, att den kommer så långsamt. Men nu äro snö och isar borta, sjöfarten är i full gång, träden stå i grön skrud, och solen gassar på husväggarna. De unga lockas ut från skol- rummet och börja finna behag till och med i sandgården med dess utsikt mot höga hus- väggar, lekar och stoj taga sin början, och ingen tänker på, att denna glada, lifliga ung- dom nyss och endast af en tillfällighet und- gått en allvarsam fara, som hotade dem un- der form af- förkortning af ferierna. Det finnes ett ryskt ordspråk, som säger: det är farligt att äta körsbär med de stora, och det ordspråket har besannat sig äfven nu eller åtminstone varit nära att besanna sig. Ty när elementarlärarne af riksdagen skulle få sina körsbär, d. v. s. sin löneför- bättring, då blef det ungdomens lott att taga hand om de hårda kärnorna, de förkortade ferierna. Inom riksdagen råder nämligen un- der vanliga förhållanden den satsen: något för något, intet för intet, och däraf kom det sig, att riksdagen föreskref herrar lärare en viss ökning i arbetstiden såsom kompensation för löneförbättringen. Och på så sätt skulle hela vår skolungdom få sin arbetstid förlängd, på samma gång föräldrar och målsmän skulle få nöjet att se terminsafgifterna betydligt höjas. Det är förvånande, att i denna sak så li- ten hänsyn tagits till ungdomens kraf. . Man behöfver visst ej vara någon motståndare till den ekonomiska fördel, som är ifrågasatt för herrar elementarlärare, om man i denna sak ställer sig på skolungdomens sida, men man kan ej underlåta att fråga sig själf: hvarför skola dessa frågor sammankopplas? Kunna ej lärarne få sin höjda aflöning och ungdomen behålla sina ferier? Läroverkskomitén, regeringen och riksdagen synas alltid hafva besvarat denna fråga med nej, åtminstone har lästidens utsträckning före- kommit i alla de förslag, som under senare tid — 1887, 1890 och 1892 — framställts för att lösa denna fråga. Ur pedagogisk synpunkt har det ansetts alldeles själfklart, att lästidens förlängning skulle vara en stor fördel, och man har samlat de vidunderligaste bevis för att söka bestyrka denna sats. Man har åberopat andra land3 exempel, der läs- tiden är ända till 40 veckor, men man har glömt att tala om, hvilket resultatet blifvit af denna längre lästid. Den hänsyn, som tagits till lärjungarne, tyckes egentligen hafva gått ut på att visa, att desse ha mycket litet intresse för skolans göromål, och att det egent- ligen är deras skuld, att undervisningen ej ger goda frukter. De glömma under ferierna, hvad de iärt, säger ett utskottsbetänkande från 1890. Ja, möjligen är det så, men icke torde 14 dagars ytterligare läsning under heta som- maren vara rätta sättet att undanrödja detta missförhållande. Den, som under 11 veckor glömmer, hvad han lärt, lär nog icke glömma mindre under 9, allra helst om minnet skall belastas med den ytterligare »lärdom», som han fått inplantad under de felande två veckorna. Men låtom oss lämna den pedagogiska syn- punkten. Det synes i alla fall, som om den ej skulle fått öfva en alltför stark verkan, då det gällt att bedöma frågan om feriernas inskränkning. Sak samma är förhållandet med frågans ekonomiska sida. För elemen- tarlärarne var visserligen ekonomien i frågan af största vikt, men då det gällde att se den ur lärjungens synpunkt, då affärdades den temligen knapphändigt med den förklaring, att det endast vore omkring 4/io af lärjun- garne i våra skolor, som ej bodde i egna hem, och för hvilka följaktligen läsårets förlängning skulle medföra kostnader. Ja visst, men 4/io är doek ej långt ifrån hälften, och frågan är, om ej just dessa 4/io ibland sig hysa de fat- tigaste vid läroverket. Dessa skulle nu få sig ålagda nya omkostnader för två veckors ökad läsning, på samma gång man betydligt höjer, i vissa fall till och med fördubblar, terminsafgifterna. Denna sida af saken är dock ej den vik- tigaste. Den synpunkt, som är eller åtminstone borde vara bestämmande i detta afseende, är den hygieniska. Men den har man skjutit åt sidan, ty den obehagligheten har inträffat, att pedagoger och politici i dennna sak fått fack- männen emot sig. Läroverkskomitéus i hy- gieniskt afseende sakkunnige ledamot motsatte sig bestämdt hvarje inskränkning i ferietiden och han betecknade den nuvarande ferietiden, absolut nedvändig för fysisk tillväxt ooh äm- nesomsättning. För att besvara detta inlägg hafva anhängarne af minskade ferier funnit på ganska egendomliga invändningar. De säga, att skolungdomen under den nuvarande lästiden läser för mycket och öfveranstränger sig. Och denna öfveransträngning tror man sig undvika genom att — öka arbetstiden och minska ledighetstiden! Så länge formerna för mänskligt tänkande varit kända, torde en slutsats sådan som denna vara unik. Men ej nog därmed! Man menar, att fe- rietidens inskränkning skulle verka därhän, att kvarsittarne skulle bli färre och läsning på mellanterminerna kunna undvikas. Och detta skulle vinnas med en ökning i lästiden af 2 veckor? För den saken finnes nog föga utsikt, och äfven om. ett sådant fenomen in- träffade, vore därmed ingenting vunnet. Ar- betstiden för de kunnige och begåfvade hade blifvit förlängd till förmån för dumme eller mindre begåfvade, och detta på samma gång det framhålles, att de högre terminsafgifterna just skulle införas för att afhålla tillström- ningen af lärjungar med mindre goda anlag. Konsekvensen mellan dessa två förslag är i denna punkt föga klar. Mot hemmen göres den anmärkningen, att rätt många af dem ej på lämpligt sätt kunna under ferierna sysselsätta barnen, utan att dessa i dåligt sällskap lära sig lättja och njutningslystnad. Ja, visst finnes det dåliga hem, men vi tillåta oss i afseende på detta inlägg i saken en motfråga: finns det ej sko- lor, där ordningen och disciplinen är mindre god? Och ännu en fråga: äro de dåliga hemmen så öfvervägande till antal, att man vid lagstiftningen måste, till nackdel för de goda hemmen, taga så stor hänsyn till dem ? Det finns ett ordspråk, som varnar för att bevisa för mycket, ty då bevisar man i själfva verket ingenting alls. Just så har det gått till i denna fråga. Då man ej kunde ur lär- jungarnes synpunkt bevisa nödvändigheten af att förlänga läsåret, tillgrep man den olyck- liga utvägen att söka bevisa, att ferierna voro — skadligal Och denna i sanning märkliga upptäckt har gjorts nu, sedan vi i öfver 70 år haft dessa ferier och under förra hälften af vårt århundrade till och med ännu längre. Har vår ungdom under den tiden blifvit för- sämrad? Nej, låt vår ungdom ha vår nordiska som- mar i fred. Den är icke såsom andra län- ders sommar. Den är kortare, men den är