Idun: 1892

186 1892 IDUN Det är ej nog att äga tankens snille, Ty hjärtat — äfven det sitt snille har. p. JL. NYBLOM. Sak samma — allt lästes, och hvad som icke då genast blef fruktbärande, kom i god jord, om det ock måste ligga och gro länge, innan det slutligen kunde bära frukt. Vid aderton års ålder hade hon vunnit så stor skicklighet i kvinnliga idrotter, såsom bak, slakt, brygd m. m., att man utan fara för hennes husliga dygder ansåg sig kunna ri- skera att låta henne förkofra sig i franskan, hvilket språk jämte pianospelning ansågs höra till den bildade kvinnans tillåtna öfverflöds- artiklar, och så bekostade man henne för hela tjugufem kronor franska lektioner, hvarefter hon själf började gifva undervisning i detta ämne. Samtidigt började hon studera engel- ska och tyska, men dessa fria språkstudier tillfredsställde henne ej, hågen för lärarinne- kallet hade blifvit väckt hos henne, hon ville och måste utbilda sig i och för detta sitt mål, och när då efter faderns död familjen flyttade till Upsala, tvekade hon ej att vid tjugusex års ålder sätta sig på skolbänken och i den s. k. klosterskolan i Upsala komplettera sin elementarbildning. Efter ett års träget arbete måste hon af 1 rist på medel afbryta sina studier, och hösten 1862 erhöll hon anställning som lärarinna i en fa- milj i G-estrikland, där hon i tolf års tid fort- satte sitt dubbla kall af lärarinna och elev, ty under hela denna tid förgick knappast en dag eller natt, utan att hon fortsatte sina själf- studier. Det gällde ju att följa med tiden, och hvad beträffar kvinnans uppfostran hade tiden börjat gå framåt med jättesteg. År 1874 lämnade hon detta hem, där hen- nes verksamhet nu afslutats, och antog anställ- ning som lärarinna vid elementarskolan i Gefle. öch så blef det hennes lott, hvars första upp- fostran så försummats, att i sin ordning upp- fostra fina värlsdamer, bildade kvinnor, sådana som i hennes ungdom blott hon vågat tänka sig. Hennes kall var funnet, hennes mål vun- net. Dock nej! Ju högre fågeln flyger, desto högre längtar han. Den mognade kvinnan bör- jade finna sitt lif tomt och gagnlöst, började söka efter ett kall, som stod öfver det att uppfostra bildade världsdamer, ett ädlare mål att lefva för än för rikemans barn, och så öppnades hennes blick för folket, för arbeta- rens barn. Nu blef hennes beslut snart fattadt; vid fyrtiofyra års ålder tvekade hon ej att ånyo sätta sig ned på skolbänken, denna gången i folkskollärarinneseminarium. År 1880 utgick hon därifrån som utexaminerad folkskolelära- rinna efter att under ett års tid hafva pluggat så mycket katekes, biblisk historia och kri- stendom, att mau skulle kunnat blifva hedning för mindre. Också var hon nu fullständigt botad för sitt svärmeri för folkskolan. Hon återvände till elementarskolan och började verka som föreståndarinna i Åmål. Men om än folkskolan, sådan hon funnit den, ej tillfredsställde hennes längtan att på ett rätt sätt bereda folkets barn lycka, så fanns det andra olyckliga, hvilkas lif hon möj- ligen kunde förljufva. År 1882 sökte och er- höll hon den plats hon ännu innehar såsom föreståndarinna vid Tysta skolan i Stockholm. Nu började för henne ett nytt studium, ty för att rätt sköta sitt nya kall måste hon ju sätta sig in i döfstumundervisningen, och hon nöjde sig ieke med att studera denna endast i Sve- rige, hon reste äfven till Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike och Italien för att där besöka såväl tal- som teckenskolor. Med al- drig tröttnande intresse ägnar hon sig åt sina stackars vanlottade elevers uppfostran och ut- bildning för det praktiska lifvet. De finna i henne ej blott en nitisk lärarinna, en allvarlig ledarinna, utan ock en öm mor, som är färdig till hvarje uppoffring, när det gäller att bereda och betrygga sina barns framtid. Så, utom de plikter, som åligga henne inom skolan, är hon färdig att lära engelska åt en eller annan sko- lans elev, hvars föräldrar eller närmaste an- förvandter äro engelsmän, hon lär franska åt en, hvars artistiska anlag tyda på, att hon en dag för sin utbildning skall behöfva detta språk. När eleverna lämna skolan, gör hon allt för att skaffa dem, som det behöfva, lämp- lig anställning och passande sysselsättning, ja, hon tvekar icke ens att utverka sig tillåtelse att själf inom skolan som tjänarinna anställa en af de forna s. k. döfstumma eleverna, och hon har den glädjen att se detta vågade före- tag krönas med framgång. Hon klagar ej längre, att hennes lif är tomt och gagnlöst, men finns det väl också ett ädlare mål att verka för än att åt arma döfstumma åter- skänka talets gåfva? Ett dylikt lefnadsmål skulle tillfredsställa äfven de mest fordrande, men icke henne. Ännu återstod det henne långa fristunder, hvilka genom sena kvällstunder och tidiga morgontimmar kunde ytterligare förökas, och nu gällde det att på ett lämpligt sätt använda äfven dessa. En sorglig händelse bidrog att afgöra, hnru detta tomrum i hennes lif skulle fyllas. En af skolans döfstumma elever drab- bades af en ögonsjukdom, som enligt läkarens utsago måste sluta med synens förlust. Nu gällde det att bereda den arma döfstumma tillfälle att, äfven sedan det blifvit ständig natt för henne, kunna meddela sig med andra, och det enda sättet, hvarpå detta kunde ske, var genom att lära henne de blindas skrift- språk. Så lärde sig föreståndarinnan för Ty- sta skolan blindskrift, så lärde hon också känna huru få böcker, som på svenska stå de arma blinda till buds, och därför beslöt hon att an- vända sina fristunder till bildande af ett blind- bibliotek. Helt nyligen har på hennes föranstaltande bildats en förening för blindskrift; redan äro hundratals tryckapparater spridda i slott och koja, den ena färdigtryckta boken inkommer efter den andra; grunden till blindbiblioteket är lagd, och snart skall detta resa sig som en minnesvård öfver den uppoffrande kvinna, hvars högsta mål i lifvet varit att skänka ta- lets gåfva åt de stumma, att bereda en veder- kvickande läsning åt de blinda. Och åt sig själf? Ja, under jakten efter ett värdigt lefnadsmål har hon förlorat ur sikte det egna jaget med dess små intressen. Inez Wigert. (Ib.) Icke våra önskningars uppfyllelse, utan den kraft, hvarmed vi försaka dem, är den enda sanna lyckan. H. Hauck. Den bildade kvinnans aflöning. För Idun af I. D—f. f tt kvinnan, särskildt den bildade, till följd af sina små lefnadsomkostnader blott be- höfver en ringa inkomst för att kunna försörja sig, har så länge varit ett antagande, att det slutligen öfvergått till ett påstående, hvarmed man söker förklara det berättigade i det många gånger hänsynslösa sätt, hvarpå hennes aflö- ning nedpressas. Äfven om en kvinna utför alldeles samma arbete som en man, erhåller hon likväl ieke samma lön därför, utan måste nöja sig med hälften däraf, oftast ännu min- dre, detta grundadt pä den förutsättning, att denna fördelning är den rättvisaste, eftersom hennes lefnadsomkostnader äro så obetydliga och långt understiga mannens. Såsom de viktigaste grunderna till denna förutsättning hör man oftast anföras, att man- nen har en familj att draga försorg om, då kvinnan däremot blott har sig själf att för- sörja, att hon dessutom kan göra besparingar genom att på sina fristunder utföra vissa ar- beten för egen del, hvilka mannen måste be- tala för, och slutligen att hon för sitt uppe- hälle i det hela taget har långt mindre kost- nad än han. Häremot finnes dock mycket att invända. Hur mången man förblir icke ogift, utan att någon därför kommer på den tanken att min- ska hans lön, och hur ofta har icke kvinnan anhöriga att hjälpa, utan att detta föranleder någon höjning af hennes aflöning? Att hon kan inbespara något genom att göra åtskilliga arbeten åt sig själf, kan visserligen ej förne- kas, men väl den anmärkningen däremot gö- ras, att hon efter en dagslång, ofta mycket ansträngande sysselsättning lika väl som man- nen behöfver sin hvilotid oafkortad, så framt den skall kunna uppfylla sitt ändamål, nämli- gen att ersätta den under dagen förbrukade kraften. Att långt in på natten efter slutadt dagsarbete sysselsätta sig med söm och dylikt måste inverka skadligt på hennes hälsa, och de »besparingar», som därigenom kunna göras, torde blifva allt för dyrt betalda. Att hennes uppehälle är så mycket billigare än mannens får väl skrifvas på nödvändighetens konto. Hon måste lefva njuggt och sparsamt, icke där- för att hon ej behöfver något bättre, utan helt enkelt därför att hon tvingas därtill just af sin för knappt tillmätta inkomst. Den lön, som för närvarande här i Sverige kommer den arbetande, bildade kvinnan till del, torde kunna bestämmas från »fritt vivre», det minsta möjliga för att hålla kroppen vid lif, upp till kanske ett par tusen kronor, detta senare dock jämförelsevis ytterst sällan. Denna inkomst är i de flesta fall allt för obetydlig för att kunna bereda henne en dräglig och någorlunda bekymmerfri existens och tillåter henne sällan att göra några besparingar för framtiden, och följden är, att hon, då hennes hälsa och kraft äro förbi, står där hjälplös och blottställd för nöd utan annan utväg än att söka bistånd antingen hos släktingar eller hos den allmänna barmhärtigheten — i sanning ett hårdt slut på ett verksamt och nyttigt lif. Det är dock tydligt, att kvinnans föregifna