Idun: 1892

398 I DU N 1892 Att finna hvarandra, när själen är ung, Med glädje tillsammans den vandra: Och följa till åldern hvarandra, Hvar finnes i världen för tvänne När vägen är lätt och när vägen är tung, En lott, som kan liknas vid denne? p.' JloDHE. återkomsten hit arbetade hon flitigt, men vi- sade föga af sina arbeten. Ett och annat såg man, fann det »ganska bra», men just ingen- ting mera. Då företog hon 1889 en studie- resa på fullt allvar till Paris och målade där det året samt under 1891 på Julians atelier, en af de parisiska »fria akademier», som upp- sättas vanligtvis af någon modell, hos hvilken unga konstidkare samlas och arbeta under hand- ledning af någon känd lärare. På nämnda atelier målade Ellen Jolin för Jules Joseph Lefebvre, bekant konstnär, som bland annat är representerad i Luxembouig-galleriet i Paris. Den studieresa, som dock tyckes ha mest inverkat på konstnärinnan och fullt utvecklat henne som akvarellist, är den hon nu senast företog till Italien, där hon uppehöll sig i fjor- ton månader, men icke arbetade under någon mästares ledning. Hon deltog endast i mo- dellmålning i Gercolo artistico i Roma, men arbetade för öfrigt på egen hand, såg med uppmärksamt öga, hvad det sköna landet har att erbjuda, i synnerhet i måleriska byggna- ders inre och gamla minnesmärken från konstens olika skeden, uppfattade säkert och känsligt samt återgaf med stor talang. Det var det konstnärliga utbytet från denna vistelse i södern, som fröken Jolin nu utställde i omkring sjuttio större och mindre akvarell- målningar, hvilka väckte konstälskarnes lifliga intresse och gjorde henne med en gång till hela allmänhetens gunstling. Förut föga känd af denna allmänhet, är hennes konst numera högt aktad, omtyckt och beundrad. Det säk- raste beviset därpå torde vara, att ett stort antal af de utställda kons; verken genast funno köpare. Målningarna från Firenze, Assisi, Roma m. fl. platser i Italien gå nu att sprida glädje och konstnjutning i många svenska hem, alla friska ooh lätta, samvetsgrannt framställda samt ut- förda med mycken noggrannhet äfven i detal- jer, utan att det hela lider däraf, ingenting tillkonstladt, allt ärligt, enkelt och fullt konstnärligt. * * * Bland de af konstakademien år 1879 belö- nade täflingsarbetena med motiv »Syndafloden» befann sig en tafla af ett ungt fruntimmer, som då i fyra år varit akademiens elev och ingaf stora förhoppningar. Hennes namn var Emma Löwstädt, dotter till en aktad stock- holmsborgare, skräddarmästaren C. R. Löw- städt, och född 1856. Strax efter mottagan- det af denna belöning begaf fröken Löwstädt sig till Paris och stannade där några månader for att studera målarkonsten. Efter åter- komsten hit deltog hon åter i den af akade- mien då utlysta täflingen »Lokes fängslande» och vann 1880 andra priset. Denna uppmuntran gaf henne anledning att efter slutad kurs vid vår konstakademi å nyo begifva sig till Paris för att riktigt grundligt taga kännedom om det franska målningssättet. I Frankrike målar man på många olika sätt, och där gäller företrädesvis hvad vår store skald sjöng: »i många former trifs det sköna». Det är dock ett uttryckssätt, som kanske mer än de öfriga får gå och gälla för fransk målarkonst, det som fått namn af det moderna och äfven gör anspråk på att vara framtidens och är mer eller mindre impres- sionistiskt, d. v. s. söker att på duken fästa det ögonblickliga intrycket, skall vara verklig- hetstroget och är vanligtvis ett uttryck af konstnärens subjektiva uppfattning. I det ut- tryckssättet ligger onekligen något frestande för ett ungt konstnärssinne, och Emma Löw- städt eller, som hon efter sitt giftermål 1882 kallar sig, Löwstädt-Chadwick, drogs allt mera åt det hållet. I de taflor hon, strax efter det hon för alltid slagit sig ned i Frankrike, då och då skickade hem, märktes denna böjelse icke mycket, men den har allt mera bemäkti- gat sig den talangfulla konstnärinnan, och på den utställning, som hon jämte fröken Jolin nu haft här, har den slagit ut i full blom. År 1882 ■ visade hon på »salongen», konst- utställningen i Champs-Elysées i Paris, »Dé- part pour la mer», hvilken vi fingo se äfven här, och året därpå gjorde hon likaledes på »salongen» lycka med »Soupe de marins», två taflor som behandla måleriska scener ur den franska kustbons lif. Den senare målningen ha vi dock ej haft tillfälle att se i original, men fo- tografien gifver otvifvelaktigt god föreställning om taflans värde. Fru Chadwick har behandlat flere motiv från Frankrikes kust, hvilka vunnit bifall på de stora årliga utställningarna i Paris, på hvilka hennes arbeten varit godt representera- de under tio års tid. Hon har deltagit i »sa- longen» i Champs-Elysées alla de åren, med undantag af 1891, då hon pä den nya utställ- ningen i Champs de Mars visade »Lecture», en genremålning af, såsom fotografiafbildniogen intygar, mycket god verkan. I år deltog hon åter i utställningen i Champs-Elysées. Hennes arbeten ha icke blott vuDnit bifall hos Frankrikes konstälskare i allmänhet, utan ock erhållit officiela belöningar, hvilket var fallet med hennes »Five o’clock», som på 1887 års »salong» fick mention. Den taflan har varit utställd äfven i Stockholm. Det är icke någon »Five o’clock tea» i den fina världen, sådan som t. ex. den i Frankrike bekante målaren Stewart framställt, med eleganta her- rar och damer i en praktfullt möblerad sa- long, utan bland några fattiga kvinnor som i en vindskammare hålla en liten skvallerstund vid koppen, en bild ur småfolkets värld, ka- raktäristiskt uppfattad och återgifven med är- lig konst. Efter sitt giftermål med den nordamerikan- ske målaren Francis Brook Chadwick har konstnärinnan vistats mesi på landet och har sitt hem sedan flere år i Grès i norra Frank- rike. Hennes pensel behandlar också mest scener ur det franska landtfolkets lif. Men hon har äfven besökt norra Afrika och däri- från medfört många intressanta ej blott figur-, utan äfven landskapstaflor, såsom man finner på hennes utställning här. Också hennes fä- derneslands natur har gjorts till föremål för hennes målning, hvarpå man såg flere prof på samma utställning. TJnder sistlidne sommar uppehöll hon sig i Jämtland och målade där åtskilliga landskapsmotiv, mycket raskt ut- förda. Sedan hon under flere år icke sett Sverige, har hon nu kommit hit på ett längre besök och stannar förmodligen ett år för att riktigt studera svensk natur och svenska folk- typer. Man äger grundad anledning att hop- pas, det resultatet af hennes studier här skola ytterligare bidraga att göra det svenska nam- net aktadt och omtyckt på främmande jord samt att visa, det den svenska kvinnan med framgång deltager i samtidens kulturarbete. C/aës Lundin. Kvinnliga eröfringar. ® åsom våra läsarinnor tilläfventyrs erinra sig, har Idun tidigare i år meddelat en revy öfver kvinnornas framsteg på det juridiska området. Det är emellertid icke en- dast på detta fält, som de kvinnliga emancipa- tionssträfvandena gått framåt, och det torde därför vara af intresse att kasta en kortfattad blick på de öfriga områden, där dessa sträf- vanden mest gjort sig gällande. Besinnar man, att det redan i forntiden fanns kvinnliga läkare samt i alla tider kvinnor, som genom egen kraft arbetade sig upp till ära och anseende, skall man anse kvinnorö- relsen vara en urgammal sak, men denna rörelses egentliga början har skett fö.rst pä senare tider. I Amerika, de kvinnliga emancipationssträf- vandenas hemland, kan emellertid dessas början följas ända till oafhängighetskriget (1776), idet att då, såsom fru Livermore skrifver, äfven det svaga könet ville deltaga i det stora verket och understödja sina kämpande bröder. Så sammanslöto sig omkring 200,000 kvinnor i för- eningar och började deltaga i männens sträf- vanden och arbeten. Man satte sig icke här- emot, ty de voro högst nödvändiga, men man trodde, att de efter krigets slut åter skulle draga sig tillbaka. Detta giorde de dock ej, utan stannade på de eröfrade platserna. I början af detta århundrade förstodo de redan att själfva leda offentliga angelägenheter, formulerade lag- förslag, kort sagdt, de utvecklade slutligen en sådan verksamhet, att männen ieke mer kunde underlåta att taga hänsyn till deras sträfvanden. De utstakade målen uppnådde visserligen endast få, men de läto sig icke afskräckas häraf, utan sträfvade modigt vidare, tills det lyckades dem att på fyrtiotalet göra en stor eröfring. Det var universitetet Génève i staten Newyork. Detta öppnades för kvinnor, och miss Elisabeth Blackwell var den första kvin- na, som besökte denna högskola och där. 1850 promoverades till medicine doktor. Snart erhöll miss Blackwell till och med tillåtelse af staten att upprätta en medicinsk skola för kvinnor och att där undervisa. Äfven på andra områden började kvinnorna alltmera konkurrera med männen och efter 1868 i sådan utsträckning, att de kvinnliga läkarnes antal i Förenta staterna år 1891 upp- gick till öfver 3,200, därjemte räknade man en mängd kvinnliga professorer, advokater, apote- kare och öfver 4,000 innehafvarinnor af stats- ämbeten. Till och med i krigsministeriet i Washington ha 64 kvinnor vunnit inträde. I förbundsskattkammarkontoret äro 1,400 kvinnliga biträden anställda, och af dessa ha