Idun: 1892

406 IDUN 1892 Bland världsligt vise och lärde dock Man anade, att han fanns. Blott trenne kommo till visshet och Förläto all lifvets glans. De söka väg genom okändt land, De trotsa faror och ökenbrand. Likt glimtande stjärna ur dunkel sky De sågo en sanning, skär och ny. Den heliga natten skred och skred ... — Upplyste funno de rättan led. Bland världens ringe funnos de män, Som trodde på Guds förbund, Hvars fromma hopp förbidade än Den fulla frälsningens stund. Till dem flög ängeln ur himlakor Och bådade: Glädje, glädje stor! Kring dem förklarades Herrens makt I tonejubel, i stråleprakt. Den heliga natten skred och skred .. . — Herdarne sutto vid krubban ned. Ännu, som förr, finns Kristus ej till För fåfäng mammonsträi, Som lefver i yppig lust, men vill Ej vårda sin arma själ. Till trägne forskarn på dunkel stig I brutna strålar han närmar sig. För kärlekens längtan och trônes hopp Han går likt skinande morgon opp, Bebådande nådig dag, som gryr, Evighetsljus, som aldrig flyr. jSmittstoff. ’enna vår tid är lika full af sväf- vande åsikter, meningar och teo- rier, som skämd luft är fylld med bakterier; mot dessa senare söker man energiskt och med förnuftiga medel värja sig själf och sin omgifning, men den massa af teorier, »som ligga i luften», insupas af ung och gammal utan en tanke på, huruvida icke flertalet af dem innehålla ett själs- och kroppsfördärf- vande gift. Kvinnan tyckes — i allmänhet taladt — ännu icke hafva insett vådan af att i tankar och ord leka med de mest farliga teorier. För flertalet af kvin- nor är det ännu tämligen nytt alt syssla med tankeexperiment, och därför roar det mången af oss att leka med just de farligaste åsikter, liksom det i hög grad roar barnet att leka med en rakknif, utan att hafva en föreställning om det lifsfarliga i en sådan lek. Men följderna af att i tankar och ord leka med moraliska giftämnen uteblifva aldrig; och den, som nu går igenom lifvet med vaken blick och öppet öra, den märkernog- samt, hur dessa följder göra sig gällande i många olika sorgliga former, så väl i affärsvärlden, familjelifvet, som ock i våra moderna offentliga nöjen och i sällskaps- lifvets olika kretsar. Nog kunde man förutse och vänta, att en så väldig rörelse, ett så starkt ström- drag som den så kallade kvinnofrågan med- förde, måste afsätta mycket slam! Men detta slam bör och måste rensas undan, ty det är just däri som de giftiga teorierna alstras liksom bacillerna i materiel orenlighet. Det säges ju, att kvinnan, i så väl godt som ondt, går längre än mannen. Detta påstående bekräftar sig åtminstone i fråga om sådana själslifvets yttringar, som härleda sig från insupandet af giftiga teorier, ty då en kvinna förfäktar dylika, är hon långt mera fanatiskt angripen än en af samma giftstoff angripen man. Kanske kommer detta sig däraf, att en fanatisk kvinna aldrig tager någon notis om logi- ken. I hvarje fall är faran, att förskämd smak, råhet och tygellöshet skola starkt utbreda sig bland ett folk, mycket nära, då den kvinn- liga ungdomen slår sig på att leka med mo- raliska giftämnen, ty då är mannens bästa jordiska värn, en aktningsfull kärlek, ho- nom beröfvadt, och därmed sjunker äfven ett folks andliga lif med en förfärande ha- stighet. Därför är det af allra högsta vikt, att alla kvinnor, som sakna fast andlig grund och lifserfarenhet, läras att värre än pesten sky bekantskapen med sådana teo- rier, som söka upphäfva pliktkänslan, döda blygsamheten och därmed äfven den sedliga renheten i hjärtat. Hvarje kvinna, som håller på med sin uppfostran, och därmed böra vi ju alla hålla på till lifvets slut, om icke en tillba- kagång skall äga rum, måste lära sig inse, att ett är att inträda i något arbetsfält, som förr ensamt var förbehållet åt mannen, ett annat är att hänfalla till sådan manliga ovanor och förirringar, hvilka det är vår plikt att, medels vårt föredöme och infly- tande, bekämpa hos våra manliga arbetskam- rater och umgängesvänner. Vi måste alla lära oss inse, att kvinnans frigörelse från många tvingande skrankor medför högre förpliktelser än den att blott och bart skapa sig en bättre ekonomisk ställning; vi hafva nu en stor insats att göra i det sanna framåtskridandet, i det verkliga upplysningsarbetet, och ve oss själfva, om vi svika denna vår högre uppgift eller förväxla den med en falsk frihet, som för just oss kvinnor tillbaka till träldom! Bland sekelslutets många giftiga teorier äro de, som sträfva efter att »frigöra» män- niskan från den uppenbarade religionen de farligaste. Dessa teorier spela i ett folks andliga lif samma roll som kolerabacillen i människans lekamliga organism, och man skulle kunna påvisa märkliga likheter emel- lan det andliga smittämnets härjningar i den andliga organismen och kolerabacillens ödeläggande makt i en däraf angripen män- niskokropp. Är man lycklig nog att själf vara, så att säga, en desinficierad åhörare af nämnda teorier och läror, förnimmer man med hä- pen undran, huru som förfäktarne af dem gifva ifrån sig gammalt och nytt; omtug- gade meningar, blandade med gröna hug- skott, allt osmält; och gifver man akt på dessa manliga och kvinnliga »förkämpars» lif och lefverne, så ser man lätt, att själ och ande lida af svåra krampanfall, ända tills en andlig död gör människolifvet till en hemsk karrikatyr på det naturliga lif, som tillhör djuret. Och huru förfärligt smittosamma äro icke nyss nämnda utgjutelser, när de strömma ut bland en relativt okunnig och fullstän- digt okritisk åhörareflock ; särdeles gäller detta om ungdomen, som dessutom saknar lifserfarenhet. Smittade individer blifva genast liksom besatta af eftersnackets och dumhetens dä- moner och rent af drifvas till att i sin ordning återgifva de hörda eller lästa för- nekelserna, hädelserna och smädelserna, utan att det faller dessa andligt sjuka in att underkasta teorierna ens ett ögonblicks pröfning eller eftertanke. Bland de många exempel, som jag sett härpå, skall ett nämnas, emedan det är betecknande för giftets art. Två unga flickor hade en lördagsafton i ett sällskap blifvit angripna af det nämnda onda, och följande förmiddag hördes de i en offentlig promenad ifriga och högljudda demonstrera de insupna lärorna för tre af sina manliga bekanta. Den »upplysning» de själfva erhållit om sjöodugligheten hos -— Noaks ark hade framför allt slagit an på flickorna, och nu när dessa fem ung- domar tillsammans underkastade arkens längd-, bredd- och höjdförhållanden samma slags granskning, som kommit detta fartyg till del föregående afton, så blef det med ens så klart och tydligt, äfven för de tre ynglingarne, att så väl berättelsen om syn- dafloden som ock de öfriga af bibelns hi- storiska skildringar voro idel dikt och säg- ner, hvilka judendomen, i förening med kristendomen, påtvingat det ena hedna- folket efter det andra. Så fördummad blef med ens blicken äfven hos desse unge män, att de icke insågo löj- ligheten af en sådan föreställning som den, att gamla sägner och dikter skulle hafva makt och kraft att omskapa världen och gälla för människans andliga lifsfäste under nära två tusen år. Det är antagligt, att denna lilla ungdoms- flock delade missödet med så många af våra så kallade skolbildade ynglingar och flickor, att nämligen vara blottad på just sådana kunskaper, som skydda och bevara det andliga lifvet. Hade de fått en klar och lefvande upplysning om det historiska faktum, att hvarje hedniskt folkslag, som ägt och äger ett spår af religion och gu- dalära, i denna bevarat minnet om synda- floden, fastän detta minne är iklädt skilda former? Och som desinficierande medel borde den upplysningen spridas, att en holländare, Pe-