Idun: 1892

1892 407 ter Jansen i Hoorn, år 1609 byggde efter förminskad storlek ett skepp, med samma inbördes måttförhållande som angifves för arken, och att detta skepp visserligen var odugligt till sjöfart, men däremot rymde en tredjedel mera last än ett fartyg af van- lig form. Och detta samt att därjämte hål- la sig flytande — icke att segla från ort till ort — var ju arkens ändamål. Genom bekantskapen med dylika fakla skulle säkert många unga tungor och läp- par bevaras från att blifva andliga sjuk- lingars tanklösa eftersnackare, då de förra tala om den uppenbarade religionen såsom den blindfödde om färgerna. Det ligger ett djupt, omfattande allvar i varningen : »Sitten icke, där de bespottare sitta, utan hafven eder lust i Herrens lag ! » Och liksom det urgamla dämoniska : »Ja skulle Gud hafva sagt» o. s. v., på samma gång som det utgör en förvridning af skaparens ord, innebär en uppmaning till ett grund- lagsbrott, bestå de nyare teorier, som utgå från samma källa, af en blandning af lögn och sanning i afsikt att föra människan till öfverträdelse af samvetslagen samt de borgeliga lagbuden. Därför har man, genom att varna för kristendomsfientliga teorier, äfven i själfva verket angifvit själfva pesthärden, själfva källan till alla de öfriga giftiga teorier, som nu sväfva i luften. Då jag för kort tid sedan var stadd på en resa, blef jag i en af våra städer in- bjuden att deltaga i ett aftonsamkväm. Obekant med personer och förhållanden, trodde jag först, att denna samling af ele- ganta damer kommit öfverens om att för aftonen — i skydd af sina namn och sam- hällsställningar — försöka, hvem som kun- de gå längst i djärft och ohöfviskt skämt, och jag var betänkt på att skyndsamt smyga mig bort. Men snart blef jag öfvertygad om, att alla dessa dels dumma, dels van- vettiga och sedeslösa teorier, rörande kär- leksförhållande, äktenskap, frihet från sam- vetslagen, det berättigade (ja, om varm människokärlek vittnande) i vissa slags mord m. m. d., afhandlades på fullt allvar. Och fastän kristendomen icke nämndes, måste det ju vara klart för hvarje närvarande, att dylika teorier omöjligt kunde framställas och försvaras af kristna människor, utan blott voro att betrakta som utflöden från det stora pestkärret. Ofta äro dylika diskurser endast en käck lek af unga damer, som inbilla sig, att slikt kläder dem, och de låta gärna sina så kal- lade åsikter fara, när dessa möta motsä- gelser af t. ex. den unge man, hvilken de trott sig fängsla genom en dylik käckhet. Men ostraffad leker dock ingen själ med giftiga tankar; smittämnet biter sig fast; det kan ligga gömdt och doldt i hjärtat under åratal, utan att röja sin tillvaro; dock behöfves det blott, att en konflikt med lifvet, en frestelse, en motgång eller ibland att en plötslig framgång inträffar, och de glömda teorierna blifva till en makt, som går i förbund med de mänskliga lidel- serna, och ve då den själ, som ej har det enda lifsfäste, som kan motstå storm och våg. I unga Iduns läsarinnor, akten på upp- maningen i den »Hustafla», som I kanske aldrig läst: »Bevara ditt hjärta med all flit, ty därutaf går lifvet 1» Ave. -ISSEL. i DUN Då svanema kommo, Skiss af Selma Lagerlöf. Med tre illustrationer af V. Andrén. ångt inne i landet låg en liten sjö. Den hade ett klart vatten, som sällan piskades af stormar, den hade vass- stränd, där grönstrimmiga gäddor sofvo och dunklädda andungar höllo simöfningar, och en badstrand, där nakna barn lekte pä den hvit- sköljda sanden . Den afspeglade ett par klyft- rika bergkullar och en grå riddarborg och en mörk liten skog och några sakta sluttande sädesfält och flere bondgårdar, som voro rätt oansenliga och mosslupna, som bondgårdar väl ofta voro i slottens och riddarnes tide- hvarf. Den sköljde törstiga alrötter och loc- kade ned till sig sviktande björkars mjuka grenar, den mottog små bullrande bäckar och afsände en liten älf till närmaste grannsjö. En ö ägde den, ljuflig, trädbeväxt och rikt grönskande. Rundt om den smalnade sjön till tysta, hemlighetsfulla sund, nästan igen- växta af näckrosor, nästan öfvertäckta af strandskogens rika växtlighet. Och det hände sig, att de träd, som från ön sträckte sig ut öfver vattnet, voro rönnar, hvilka detta år voro ovanligt rikt gifvande, och hvarhelst de hvita näckrosorna eller deras glatta blad läm- nade en flik af vattenytan oskyld, där åter- gaf den i trogen spegling bilden af en röd rönnbärsklase. Där i sjön funnos inga svaner, men ingen for i båt eller i flatbottnad eka in i dessa sund utan att tänka, att de voro som be- redda till hemvist åt de kungliga fåglarne, hvilkas härliga skepnad mytens gudinnor och sagans förtrollade kungasöner älskade att an- taga. Deras hvita fägring skulle framträdt med kraftig verkan mot den färgmättade halfdagern, som härskade under löfverket, och det skulle varit en stolt syn att se dem simma fram i det svartgröna, af gyllne sol- fläckar och speglande röda bärklasar skiftan- de vattnet. Men det hände sig, att fastän svaner al- drig förr blifvit sedda vid insjön, så kommo de dock en gång dit, och därvid tillgick så, som nu skall berättas. En morgon kommo fem svaner flygande rätt öster ifrån. Det var just vid den tiden, då solen sköt upp öfver synranden, och sva- nerna flögo så, att det såg ut som om de fem sköna fåglarne kommit framilande rätt ur solskifvan. Efter dem afsköt solen häf- tigt framträngande, lifligt färgade strålknip- pen, som om svanerna vore hennes flyende fångar, hvilka hon ville fängsla och inhämta. Ty, där de kommo, omgaf morgonens rosen- färg deras vingar, liksom den kantade him- melens hvita skyar, och de voro som skapel- ser från sollandet, som lefvande vordet ljus, hvilket jagade ned mot jorden. Men då fåg- larne sågo vingspetsarna glöda under solens häftiga strålregn, förfärades de och trodde, att eld råkat in bland deras fjädrar. De kastade sig då ned i insjön, som låg rätt under dem. Där piskade de vattnet till skum med tunga vingslag. De uppkastade öfver sig en båge af yrande stänk och hörde med glädje ett regn af eldsläckande droppar smattra ned på ryggens täta fjäderklädnad. Välbehagligt böjde de den långa halsen bakåt, så att drop- parne äfven skulle kunna falla på bröstets mjuka dun. Men solen, deras mäktiga förföljare, läm- nade dem ingen ro. Hon genomträngde skum- met och duggregnet med strålar, och genast sågo sig svanerna omgifna af en eldfängd, gnistrande sjö; de nedfallande dropparne för- vandlades till mångfärgade lågor. Utom sig af fasa öfver att de själfva öfverhöljde sig med ett eldregn, borrade de sig med hufvu- det före och halsen långt utsträckt ned i vå- gorna. Djupt kommo de dock ej, ty det tro- get bärande vattnet kastade de dunrika fåg- larne åter upp till ytan. Gång på gång ville de tvinga sig ned i djupet, men blefvo åter uppvräkta. Till sist lågo de stilla, trötte af kampen, maktlöse och förtviflade. Och se, då hade de med ens färglöst vatten omkring sig; den snabbt uppstigande solen förföljde dem ej mer med skarpa strålar, allt var fred. Då började svanerna att i god ro söka efter föda längs de vassrika grunden, som omgaf rönnarnas ö, men ännu förstodo de ej att leta sig fram till svanesunden, som omgåfvo den åt landsidan till. Eftersom det aldrig förr funnits svaner i sjön, kunde de kungliga fåglarnes ankomst ej undgå att väcka stor förvåning och undran. Ånderna rodde med snabba simtag ända ut i vasskanten och stirrade på dem mellan strå och svajande blad; måsarne kretsade outtrött- ligt fram och åter öfver dem, och ur den ma- riga småskogen, som betäckte de klyftrika kullarne, uppsteg ett moln af kråkor. Dessa skreko i sin bestörtning så, att det hördes rundt om sjön, och den gamle stallknekten på riddarborgen, som var tidigast uppe af alla i den trakten, blef uppmärksam på skrä- net. Han undrade, hvarför kråkorna hängde öfver kullarne som en svart sky, och hvarför måsarne ilade fram öfver sjön som hvita blixtar, och kom så att upptäcka svanerna. Han lät ryktet därom gå vidare, så att en hvar, som vaknade, genast fick veta, att det var svaner i sjön. Hvarpå denne i ilande fart ref till sig kläderna och skyndade ut på murarne eller upp i tornet för att få se dem. Men då borgherre och borgfru, då tärna och page, som alla stego bittida upp, hade sett svanerna och gladt sig öfver synen, så fanns ännu en på slottet, som ej sett dem. Den lilla borgfröken själf visste intet och såg in- tet, ty hon låg alltjämt i sin sötaste sömn. Utanför hennes kammardörr rådgjorde hennes tärnor, om de skulle väcka henne. »Skola vi våga väcka jungfrun?» sade de. »Hvem vet, hur länge de kungliga fåglarne dröja i sjön? Hvem vet, när det härnäst kommer svaner hit till oss? Otröstlig blir jungfrun, om hon ej vaknar, förrän svanerna äro flugna.» Och det ändade så, att de fromma tärnorna väckte den lilla jungfrun med det högljudda tal de förde utanför bennes kammardörr. På borgen fanns i de dagarne en gäst af stor betydenhet, fast ingen tänkte på honom den morgonen, då svanerna kommo. Det var