Idun: 1892

1892 I DUN 51 allra sista, då hennes tankekraft var omtöck- nad — hade tillfälle att vara tillsammans med henne, fick i grund och botten lära sig den svåra konsten, om han icke kunde den förut, att väga sina ord på guldvikt. Det behöfdes icke mycket för att bringa henne i misshumör, men så kräfdes det heller icke mycket att få henne god igen. Egendomligt nog — men det fanns en tid, då kvinnan hos henne var till och med öm- tåligare än författarinnan, och då en rival i det förra fallet var mer fruktad än i det senare. Denna ömtålighet utsträckte sig gärna äfven till allt, hvad hon ägde, och att kritisera hen- nes klädning var i hennes ögon en lika stor synd som att kritisera ett af hennes arbeten. Och den kritiken var stundom ieke så lätt att återhålla, då hon äfven vid ganska framskri- den ålder ägde en barnslig förkärlek för bjärta färger och gärna bar flammande gula eller högt rosafärgade klädningar. ❖ # * Hvad man icke skulle kunna tro — icke minst på den grunden, att hon med sin kolos- sala produktion icke bort ha haft stor tid att tänka därpå — men fru Carlen var en mycket klok och god husmoder. Hon kunde laga sin mat själf, och vid supéer i hennes hus hade hon alltid själf lagt sista handen vid anordnan- det. Hon ägde en viss förmåga att få allting att taga sig väl ut och att få litet att se ut, som vore det mycket. Då man tog en köttbit från en af henne upplagd karott, så blef det ett hål efter biten, men rikligt såg det alltid ut, då det kom in på bordet. Denna hennes sparsamhet i smått tager sig så mycket egen- domligare ut, om man ställer den vid sidan af hennes storartade, om också för egen del okloka generositet. Det förekommer, som om hon hört till det slags människor, hvilka mycket väl veta, att ett öre är pengar, men som aldrig kunna få klart för sig, att en krona innehåller hundra öre, och flere än en äro de, som begagnat sig af hennes oförstånd i detta fall. * * * Det finns författare, som äro punktligheten personifierad i sitt arbete, och som skrifva sina böcker med den automatiska noggrannheten af ett urverk. Till dessa hörde icke Emelie Flygare-Carlen. Hon skref, alldeles som andan föll på henne. Visserligen steg hon i allmänhet tidigt upp om morgnarne, men det var icke alltid signalen för henne att slå sig ned vid skrifbordet. Andan kunde komma på henne likaväl på middagen och sent på kvällen som tidigt på morgonen. Var hon riktigt inne i inspirationen, så kunde hon helt och hållet isolera sig från sin omgif- ning; hon fick maten insänd i sitt rum, ja, hon gaf sig ibland icke ens tid att stiga upp pä flere dagar för att icke under påklädningen för- lora tråden af berättelsen, utan satt upprätt i sängen och skref. Och då löpte pennan med den hart när otroliga lätthet, hon hade för att skrifva, och som endast är i stånd att för- klara hennes väldiga produktion. Det är bekant, att en stor del af de typer och figurer, hon för fram i sina romaner, är hemtad ur verkligheten. Och om hon icke kunde skära ut figuren hel ur ramen, så lap- pade hon ihop den med smådrag från alla håll. Det var tillräckligt för henne att höra berättas något egendomligt för att genast foga in det på sin rätta plats, och härvid hade hon en utmärkt hjälp i sitt goda minne. Den rike smugglaren och handlaren i »Jungfrutornet», som gör i strandvrak och dylika snygga affärer, anses sålunda äga en på Gotland ännu i våra dagar nämnd förebild; läsareprästen i »En natt vid Bullarsjön» ansågs på sin tid så slående porträtterad, att man till och med nämnde namnet på en vid västkusten verkande präst- man; den besynnerlige grefven i »En nyckfull kvinna», som ser sitt dubbla jag, lär ha sin motsvarighet i en medlem af den Bildtska släk- ten, som lefde på 1700 talet o. s. v. Och hade hon endast uppslaget gifvet, så var det tillräck- ligt för hennes fruktbara fantasi att däraf göra en hel historia. Hvad som alltid vållade henne det största bryderiet, voro de i hennes skärgårdsromaner flitigt förekommande sjötermerna. För att klara dem, lierade hon sig med ett par sjöbussar, särskildt en gammal kapten Hult, en riktig skutskeppare, som hade i uppdrag att läsa ige- nom korrekturet till romanerna för att se efter, att allting var all right, innan de släpptes ut i världen. * • * Ingen svensk författare har uppburit så höga honorar för sina arbeten som Emelie Flygare- Carlén. Och ändå är det småsaker, mot hvad hon skulle ha fått, om hon lefvat i något af de stora kulturlanden, eller om endast den li- terära äganderätten varit bättre skyddad. Då hon med Waldemar Klein år 1838, tret- tioett är gammal, debuterade som författarinna, erhöll hon af sin förläggare, Thomson, — 5 (säger fem) kronor arket (lika med 16 sidor tryckt) — lika mycket som han betalade för öfversättningar. Och då hon uppgjorde de sista kontrakten, hvari hon förband sig att till Fa- milj-Journalen lämna sex noveller om tre och ett tredjedels tryckark hvardera, så erhöll hon för dessa noveller 1,000 kronor stycket, d. v. s. icke mindre än 300 kronor arket. Dessa noveller, som ingingo i nämnda tidskrift åren 1877—82, voro dock skrifna långt förut. För sin kanske förnämsta roman Ett köp- manshus i skärgården, hvilken ingick som föl- jetong i Aftonbladet åren 1859—60, uppbar hon tillsammans öfver 12,000 kronor, däraf i följe- tongsarvode 10,800 kronor — det högsta pris, som väl någonsin en svensk tidning betalat för en följetong. Ett annat arbete, för hvilket hon, om man tager i betraktande dess betydligt mindre om- fång, fått ännu mer betaldt, är Skuggspel — i hennes eget tycke det bästa hon skrifvit. Förutom svenska akademiens stora guldmedalj, som hon erhöll efter detta arbete, uppgick nämligen honoraret till 8,500 kronor. Knappast bar någon svensk författare väckt en sådan sensation med sina arbeten som Emelie Flygare-Carlén. En sådan storm, som En natt vid Bullarsjön, där hon går läseriet in på lifvet, väckte, ett sådant debatterande och partitagande för och emot, en sådan ovilja å ena sidan, entusiasm å den andra, utan att intresset med afsikt eller icke skrufvades upp med några konstlade medel, har ingen svensk roman vare sig förr eller senare åstadkommit. Och romanen Ett rykte, för hvilken hon på det våldsammaste angreps med beskyllningar för osedlighet, väckte föga mindre uppseende. Yåra dagars läsare ha svårt att förstå den uppståndelse, dessa bägge arbeten åstadkommo. I synnerhet förefaller förebråelsen mot »Ett rykte» för osedlighet oss oförklarlig. Men smaken har sedan dess förändrats, och känslorna äro nu i den vägen mera förhärdade, än hvad de voro för fyra sekel tillbaka. Fru Carlen | var själf medveten därom. Dels på grund af smak och böjelse, dels på grund af sin dåliga syn var hon i allmänhet mycket li- tet bekant med den nya realistiska litera- tures Men då någon en gång läste upp för henne en af fru Anne Charlotte Lefflers no- veller, slog hon ihop händerna och utropade med naiv förvåning: »Och då kallade man min ’Ett rykte' osedlig!» Det sista literära arbete, fru Carlen hade för händer, var korrekturläsningen af deu för några år sedan utkomna nya upplagan af hennes arbeten. D. v. s. en hennes väninna läste högt, och fru Carlen, hvars syn försvagades så med tiden, att hon de sista tio åren af sitt lif var nästan fullständigt blind, hörde på. Frän detta arbete har jag följande ganska ro- liga historia. Man hade just fått början af korrekturet till den bekanta novellen: »Ungherrarne och gamle herrn». Plötsligt, midt i berättelsen, tog korrekturet slut, men författarinnan hade då blifvit så intresserad af sin egen berättelse, som hon glömt, och så nyfiken öfver, »hur det skulle gå», att hennes väninna måste leta reda på den årgång af Svensk Familj-journal, där den ursprungligen stått tryckt, och läsa novel- len till slut. * * * Jag nämnde, att fru Carléns lif icke var en dans på rosor. Kan det måhända anses indiskret att med några strödda anteckningar ingå på detta om- råde och på hennes bägge olyckliga äktenskap? Jag tror det icke. De medspelande personerna i detta långa lifsdrama äro för längesedan dö- da, bipersonerna likaså, och hvad den nyss aflidna författarinnan beträffar, så kan berät- telsen härom endast vara ägnad att kasta en lidandets gloria öfver hennes minne. Ty Emelie Flygare-Carlén har lidit mera, än hvad som vanligen brukat komma på en männi- skas lott. Samma dag som mamsell Emelie Smith fyllde tjugu år, den 8 augusti 1827, lämnade hon som fru Emelie Flygare sitt fädernehem i Strömstad med sin man, provinsialläkaren dr A. Flygare, bosatt i Konna socken i Kro- nobergs län. I februari 1833 blifven änka, återvände hon till sin födelseort med tvänne små barn (ett barn hade dött före mannen). Om dessa sex år, som hennes första gifter- mål varade, talade hon sedan mycket sällan, sin mans namn nämnde hon nästan aldrig, men så mycket vet man, att äktenskapet var olyckligt. Dr Flygare lär ha varit en be- gåfvad man, men hans unga hustru fick vid hans sida genomgå en ganska bitter början af lifvets skola, där fattigdom och bekym- mer intogo en mycket framstående del af kursen. Sommaren 1834 förlofvade hon sig med en ung jurist, J. B. Dahlin, som dock redan året därpå kort före det tilltänkta bröllopet våd- ligen omkom under segling. Frukten af denna förbindelse bief en dotter, Rosa, som upptogs af en fru Bågenholm, medan fru Flygare år 1839 flyttade till Stockholm, där hennes året förut utkomna roman »Waldemar Klein» väckt en betydande uppmärksamhet. Dottern Rosa erkändes dock alltid öppet af modern, och då hon senare vid 17 års ålder infördes i hufvudstadens literära och sällskap- liga lif, var hennes nära släktskapsförhållande till Emelie Carlén så mycket bättre kändt för alla, som stodo i någon förbindelse med fa-