Idun: 1892

74 i DU N 1892 Den vise bör förakta ryktet, men icke äran. f. ßEUME. nes lefnadssol dalade, utan fick i öm och kär- leksfull omvårdnad igen, hvad hon i sin krafts dagar med fulla händer gifvit. Det är hennes efterlefvande syster- och fo- sterdotter, fröken Augusta Söderberg, som vi hafva att tacka för de spridda drag ur Maria Fredrika Smolanders lif, som här nedan med- delas, och som hon under snart sagdt hela sin hittills förflutna lefnad stått henne nära, kan hon, som ingen annan, gifva en sann skildring af den nu bortgångnas såväl karaktär som lifs- gärning. Också är vår lefnadsteckning delvis ett nästan ordagrannt återgifvande af hvad fröken Söderberg meddelat oss. Maria Fredrika Smolander föddes i Gefle den 25 mars 1810. Föräldrarne voro sjökap- tenen Fredrik Smolander samt Brita Helena Kjellberg, och var hon den yngsta af fyra syskon. Fadern, som seglade för huset Elfstrand & komp., hemkom obotligt sjuk från en resa och vårdades åratal igenom i sitt hem, innan döden befriade honom från hans lidande. Då voro bekymren i hemmet stora och barnen fingo tidigt vänja sig vid arbete och försakelse. Efter mannens frånfälle erbjöds änkan 1826 en anställning som lärarinna vid den slöjdskola, hvilken bildades af fattigvårdsstyrelsen — stå- ende under dennas öfverinseende — i syfte att därigenom bereda tillfälle till arbetsförtjänst åt fattiga unga flickor inom staden genom spånad af såväl lin, ull som bomull jämte linberedning, väfning och sömnad. Lönen var 100 »Riksd. Banco» jämte bostad, lyse och vedbrand. Skolan omfattades med så lifligt intresse af ungdomen — som lärde med lif och lust och högt skattade den arbetsförtjänst, som deras flit förskaffade dem — att ännu en lärarinna blef behöflig, hvarför dottern »Fiken» antogs som moderns biträde 1828. Men sedermera, när vid Strömsbro nyinrättade bomullsfabrik många krafter behöfdes, drogos de unga flickorna dit, och skolan förändrade då karaktär samt blef hvad den ännu i dag är, en skola- för blott minderåriga flickor. Under många år efter moderns afgång var Maria Fredrika ensam lärarinna, men begärde våren 1866 att få sin systerdotter till biträde, hvilket beviljades med vilkor att hon af sin lön, som samma år höjdes från 300 till 500 kronor, själf skulle aflöna sin hjälparinna. Skolan var redan då skild från fattigvården och ställd under skolstyrelsen med sin egen fruntimmersdirektion. Så fortgick det till våren 1874, då Fredrika Smolander, efter 46 års trogen tjänstgöring, lämnade sin befattning som lärarinna vid slöjd- skolan, med rätt att behålla sin lön — då 600 kronor — som pension samt tillåtelse att för lifstiden bo kvar i den för henne så kära bo- stad, som hon mer än 30 är innehaft i den s. k. kasernen, där stadens folkskolor under en lång följd af år varit bofasta. Dessa äro nu de yttre konturerna af Fre- drika Smolanders lif. Torftiga, stränga och regel- rätta. Javäl! Men inom dessa konturer fanns det rum för ett skönt mönster i mjuka, varma färger, på hvilket hon väfde med aldrig trött- nande händer, dag efter dag, timme efter timme. För sin gamla mor, som afled vid 84 års ålder, var hon en öm och uppoffrande dotter, för sina syskon och deras bara en trofast vän och för sina fosterbarn en kärleksfull mor. Att hon måste arbeta strängt för att genom litet extra förtjänst få de små inkomsterna att räcka till, förringade ej hennes kärlek till dem, som berodde af henne. Kanske tvärtom. På den tiden, då symaskinen ännu ej fanns, var mången husmor glad att af Fredrika Smolanders skickliga fingrar få sydt, livad hon ej själf hann med, och fann man ej den flitiga arbeterskan vid nålen, så talade väfstolens muntra knac- kande om, hvar man hade att söka henne. Och allt detta skulle göras på lediga stunder. Men hade hennes händer sin gärning, så hade också hjärtat sin, och hennes tid tycktes räc- ka till för allt. Hennes besök hos sjuka och i de fattiges hem voro ej sällsynta, men tiden då hon skulle komma kunde aldrig beräknas, och kanske var det därför, som hon mer än mången annan kom underfund med, hvar det verkliga behofvet fanns. Och hon ej blott såg, hon bjöd äfven till att afbjälpa nöden, så långt som i hennes förmåga stod, och då hon förut- om sitt deltagande själf hade så litet att offra, fingo hennes förmögnare vänner af sitt öfver- flöd släppa till hvad som för tillfället bäst be- höfdes. Under hennes tillsyn fingo sedan mö- drarna i de fattiga hemmen göra sig till godo de medförda gåfvorna, på bästa och mest prak- tiska sätt, och med egen hand klippte hon till och ställde i ordning för sömnad de delar af de gamla hoptiggda klädesplaggen, som voro användbara. Hvad bon gjorde, gjorde hon helt och hennes barmhärtighet var således ej endast ett hastverk och en hjälp för stunden. Efter koleraåren 1853—1855 var nöden stor, och många tillfällen bereddes då för hennes vänner att göra godt. Som ett exempel på hennes sätt att hjälpa må anföras, att då ka- sernvaktmästarens hustru insjuknade i smittkop- por och fördes till sjuksalen, som fanns i samma hus, tog hon det blott några dagar gamla barnet in till sig och vårdade det, natt och dag, till dess modern utskrefs som frisk. Lika enkelt och praktiskt tog hon sitt sätt att uppfostra. En dag på senhösten, efter första koleraepidemien, var det svårt väder med snö och blåst, så att hennes lilla sjuåriga fosterdotter ej, som vanligt, kunde flå komma ut i det fria och leka. Då »moster Fiken» klockan tolf på dagen, efter slutadt förmiddagsarbete i skolan, kom ner därifrån och såg den lillas missnöjda uppsyn, sade hon blott: »Kläd på dig, men fort, så skall du få följa mig ut. » Med en kruka soppa i handen och ett knyte i den andra trafvade hon nu, med flickan vid sin sida, ut genom tullen, förbi Källbäck utåt »Sörby ur- fjäll». Vägen, som endast var sommarväg, låg obanad framför dem, snön yrde, och promenaden var allt annat än behaglig. Till sist stannade hon vid en »vaktkur», och när dörren till den- samma öppnades, hvirfiade snön in på en fattig kvinna, som satt där, omgifven af tre små barn. Några tal höllos ej ; krukan och knytet afläm- nades, dörren stängdes åter och under tystnad togs vägen hemåt. Men vid hemkomsten till- frågades den lilla, om det var svårt att äga ett varmt hem, och om hon hade lust att byta ut det mot hvad hon nyss sett. — Klockan två var middagsrasten slut, och arbetet i skolan återtogs då. Hur träget hon än var sysselsatt, hade hon ändå alltid litet tid öfrig äfven för sina vänner, och när hon efter slutadt dagsarbete visade sig hos någon af dem, hälsades hon med glädje, ty hennes hurtiga väsen och hjärtliga skratt hade samma inverkan som en frisk, lifvande vind- fläkt. Och kom sorg eller sjukdom öfver någon af dem, så besökte hon dem ännu oftare än förr, med råd och dåd bistående allt hvad hen- nes tid och krafter tilläto. Men hon hade också andra vänner, hvilka icke fingo försummas. Med sinne för naturen och allt skönt, offrade hon sina sommaraftnar för blommornas vård i den lilla trädgårdstäppa, som hon själf med järnspett och spade uppar- betat, och blommorna, lönande hennes omsorger, blommade i tusental. Rosorna voro i synner- het hennes älsklingar. Rörande voro hennes förtjusning, då hon för hvarje morgon upptäckte någonting nytt att beundra, hennes jubel, när den första fågeln sökte skugga i träden hon planterat, och hennes belåtenhet, när dessa såsom mera vuxna skänkte henne svalka. Allt, allt var för henne anledniDg till glädje och tacksam- het. Och därför fanns ej heller det fula ordet afund i hennes ordbok. Hon ägde alltid litet men ständigt nog. På hösten 1874, då, efter skolornas flyttning från den gamla kasernen, en massa hoprafsadt folk inkvarterades där, blefvo obehagen däraf för stora, ocb hon afstod nu från sin mångåriga önskan att behålla den gamla bostaden och kära »täppan» samt flyttade och erhöll i ersättning ett hushyrebidrag af 200 kronor årligen. Vid sin afgång från skolan fick Fredrika Smolander mottaga många bevis på aktning och tillgifvenhet, i främsta rummet från försam- lingens sida, hvilken genom sin frikostighet till- försäkrade henne en, i ekonomiskt afseende, be- tryggad ålderdom. Hon fick äfven mottaga Patr. sällskapets guldmedalj i 10 storleken, och efter densammas öfverlämnande var hon inbju- den till en af skolstyrelsen anordnad festmid- dag, i hvilken äfven slöjdskolans fruntimmers- direktion deltog. Af fruntimmersföreningen erhöll hon som hederspresent ett guldur med kedja samt brosch, äfven af guld. Och nu senast vid hennes från- fälle bevisades henne så mycken minnesgod tacksamhet och tillgifvenhet af såväl yngre kam- rater och forna elever som äldre och yngre vänner, att den gamla blomstervännen till sin sista, tysta boning medförde en rik skörd af blommor. Den 24 januari detta år fick Maria Fredrika Smolander för alltid lägga sitt hufvud till hvila. Sakta och varligt lossades de jordiska banden, och hon somnade fridfullt in i sin sista sömn. Få kunna också som hon, när kvällen skymmer, se tillbaka på en så väl och plikttroget använd arbetsdag. Med vördnad och välsignelse skall hennes minne bevaras af alla dem, som ägt hennes tillgifvenhet och vänskap. * * * Samma dag, som dödsbudet kallade Maria Fredrika Smolander, jämnades »kasernen», där hon så länge hade sitt hem, med jorden, och endast några af de träd hon planterat kvarstå nu som minnen från ett förflutet. 5. N.