Idun: 1892

I D U N ^ Stora ord ej slå likt klubbor, Handling bättre är än ordprål, i Skryt är icke sträng på bågen, Mäktigare är än högmod. ji. y/. JLongfellow. för mångslöjden. Måhända dref äfven erfaren- heten härom fröken Hjelt — hon var under läseåret 1881—82 anställd som lärarinna vid Hammarlands folkskola på Aland — att med så mycket större ifver tillgodogöra sig under- visningen vid Nääs, där hon vistades under åren 1883—84, först i egenskap af lärarinna vid flickskolan och sedan, efter genomgången kurs vid seminariet, som slöjdlärarinna vid gosskolan. — I några skolor hade man by- snickaren som lärare, men han var främmande för skolans arbetssätt och saknade förmåga att upprätthålla disciplin. Huru annorlunda är det icke numera med intresset för arbetet i de skolor, där träslöjden är införd. Att blifva utesluten från slöjdtim- marne är det största straff en gosse känner till. Glänsande blickar och glödande kinder, det lif och den lust, som råda i slöjdsalen, samt de händigt och noggrant utförda föremå- len vittna mer än långa tal om det metodiskt ordnade arbetets lyckliga inflytande på ungdo- men. Äfven uti flere lärda skolor i Finland är slöjden införd. Kanske ligger nyckeln till lösningen af den sociala frågan gömd uti någon liten slöjdares hjärna, ty här läres ju ungdomen, efter »prak- tisk och lättfattlig metod», aktning för kropps- arbetet och därmed äfven — för kroppsarbe- taren. År 1885 inrättade fröken Hjelt en pedago- gisk slöjdanstalt i Helsingfors. Anstalten, som står öppen för barn och vuxna, män och kvin- nor ur alla samhällsklasser, är mycket besökt och utsänder årligen skickliga lärarinnor. Vi- dare har hon anordnat slöjdkurser med stats- bidrag under sommar- och julferier, hvilka kur- ser omfattats med det lifligaste intresse af lära- rinnor. Ihärdigt och mödosamt, förenadt med många personliga försakelser har hennes arbete varit — icke alltid uppskattadt som nu, nej, många gånger misskändt och motsagdt, men så är det ju oftast, när en idé arbetar sig fram genom motståndet af tidens opposition. Särskildt ledo de kvinnliga ifrarne för den pedagogiska slöjdens införande i Finland ett stort nederlag vid sjunde allmänna folkskole- mötet år 1887. Mötet hölls i Ekenäs och hade samlat deltagare till ett antal af omkring 700 ifrån olika delar af landet. Redan då hade flere finskor med framgång genomgått slöjdkurs vid Nääs, bland andra fröken Hedvig Sohlberg, föreståndarinna för lärarinneseminariet, då lära- rinna vid Pojo folkskola, fröken Emmy Ramsay, lärarinna vid en samskola i Helsingfors, och fröken Ebba Hjelt, numera gift med en svensk lärare; redan då hade landets regering skänkt saken sin uppmuntran, men ännu hade endast ett fåtal skolor öppnat sina portar för träslöjden. Fröken Hjelt ville hafva den införd som läro- ämne vid seminariet, men, som sagdt, det lyc- kades icke, man led ett nederlag, men neder- laget var dock endast skenbart, ty vid mötet blef saken känd och därifrån vidare utbredd. Ett ibland skälen emot var att man trodde slöjden skulle vara för mycket ansträngande för lärarinnor. Till hälften på skämt, till hälf- ten pä allvar sade man under de förberedande, privata diskussionerna, att systrarna Hjelt — hvardera ägde en utmärkt hälsa, hvilket också visade sig uti deras sunda och kärnfriska ut- seende — när motpartiet anförde öfveransträng- ning som skäl emot, kunde hänvisa till sig själfva och visa syn för sägen, att sysslandet med slöjd erbjöde en nyttig rekreation och häl- sosam motvikt till nutidens jäktande och ener- verande tankearbete. Varmt intresserad af teckningsundervisningen, hvilken ju äfven nära sammanhänger med slöjd- undervisningen, i ty att en skicklig slöjdare äfven bör vara en skicklig tecknare, har fröken Hjelt utarbetat kurser i linearteckning. Men ännu en öfverraskning skulle fröken Hjelt bereda sina landsmän. Förlidet år öppnades nämligen af henne ett ångsnickeri i Åggelby, nära Helsingfors. Ångsnickeriet levererar virke, tillverkar verktyg, slöjdmodeller och gymnastik- redskap, möbler m. m. Hon är den första kvinnliga ledaren af en fabrik i Finland och således i mer än ett afseende en banbryterska för sitt kön. Hennes arbete har vunnit erkännande, fram- gången är viss, men större segrar än dessa skola vinnas, ty fröken Hjelt har på sitt pro- gram skrifvit: framåtskridande — utveckling. Visserligen hör man ännu många misstrogna röster höjas emot kvinnans arbete vid hyfvel- bänken, men ingen har ännu kunnat förneka hennes inflytande på det uppväxande släktet i skolans och uppfostrans tjänst. Och det är dem den pedagogiska slöjden vill gagna. Mathilda Bergendah/. Jfritmför §knm J/tlilo et car en ljöslöag t £oupren, öär Demis från UTtlo står od) lodar tanfen tillbafa till fellas od) fonstens når. 3ag satt som jag ofta gjoröe i stum beunörart od) njöt, od) in öfoer blefa marmorn I)östsoIens sfimmer flöt. De stolta od) fina öragen öå syntes få lif od) färg, od) rummet fyllöes af pälljuö från Dttifas branta berg. Den pärlb, l)pars brofiga sfara nu örog bouleparöen fram, jag glömöe för gamla minnen, som bäööats i seflers bamm. 3ag glömöe nutiöens frågor af mer eller minöre pift od) lyssnaöe, ensam meö Demis, till parisfa marmorns bift. (Dd) ntåjslaöe läppar röröes — öet Ijöö som en Ijuf musif, när fpållpinöen safta spelar blanö säfpen i månlyst pif. Det flang som ett fjärran efo från l)ärliga, glaöa öar, när pan på sin pipa lefte od) sföntjeten än fanns fpar. Där står öu, strålanöe Demis, od) tjusar lifsom en öröm, som stigit ur öunfla öjupet af tiöens ilanöe ström. Däl är öin fägring stympaö od) ofänöt öet namn öu bar, od) fåfängt öe läröe grubblat, på t)pem od) på I)paö öu par. Dlen lifpål all mänsftig längtan, som mot iöealet trår, öen flyger öin famn till mötes, öär sfimranöe ljus öu står. Den fäster fring marmorpannan öaggfrisfa rosors frans od) ser öig ur marmorn stiga i sfönfjetens fulla glans, §micl Mtlhlröm. 0^3 Hemmets ”försvarsförbund.” fverallt i Svea rike se vi, huru försvars- Çy / förbund bildas, stora och små. För- svarsskrifter utdelas i mängd, och ma- ningsorden »varen svenske» ljuda från Skånes slätter till Lapplands fjäll. Äfven kvinnan medverkar ej så litet i den rörelse, som eldande går genom fosterländska sinnen ; hon ger sin skärf, hon ger sin tid, sin flit, sitt behag och ofta sitt hela hjärta. Men är det nog att utåt offra allt detta? Vinner hon därmed allt, hvad vinnas bör? Nej, icke allt, om ej arbetet börjas från grunden, som ligger i släktets uppfostran. Ätt ordet »fosterland» sällan eller aldrig numer ljuder i det lägre folkets hem, är en bedröflig sanning, men vi få ej på dem kasta hela skulden här- för. Äfven härvidlag gäller visserligen språ- ket: »Den där mera fått, af honom skall ock mera ntkräfdt varda.» Må vi ej glömma, att sådan kvinnan är, sådant är och blir folket. Och bör ej den bildade kvinnan vara det goda föredömet? Först och främst borde väl hvarje fo- sterlandsälskande moder bilda ett försvars-