Idun: 1893

1893 I D U N 99 »Värden såsom barn!» ''^tfevarodoraens poesi» är ett begrepp, som helt visst skall förefalla främmande för mån- gen, som, hvad han än frän barnkammaren er- farit af oredigt sorl och döfvande buller, dock aldrig därifrån försport något, som kunnat förete end minsta skymt af poesi. Vi kunna därför väl förstå den trumpna min, hvarmed den, som endast från det stilla, ensamma ung- karlsrummets fönster har tillfälle att taga notis om den muntra barnavärlden, betraktar dess ystra glädje och stojande lekar samt hör dess glada klingande skratt. Då han ej haft tillfälle att djupare blicka in i barnens värld, tycker han dessa vara till endast för att störa andras stillhet och ro samt förorsaka andra ett oändligt besvär. Och dock har barnavärlden icke allenast sin prosa, utan äfven sin poesi. Hvem minnes ej den tid, då han själf omgafs af denna leende drömvärld, den tid, då sagans trollspö blott behöfde röra vid ett föremål, sak samma hvilket, och allt fick lif och rörelse. Nötknäpparen talade, dockan dansade, tennsoldaterna marscherade. Allt lefde och rörde sig för barnets lifliga inbill- ningsförmåga. Ja, äfven det som icke var »til lyst», utan till gagn, men som dagligen omgaf ens barndom, framställde sig för in- billningen i så skär, så liflig gestalt, att till och med den trånga barnkammaren öppnade en hel värld af lefvande bilder för den barns- liga föreställningen. Ack, det var förvisso med helt andra ögon man betraktade detta sitt barndomshem, än man vid mognare år ser sig om i det hem, där man nu har sin varelse. Hvilket skimmer af oskuld och frid strålar oss ej till mötes, när från en länge- sedan försvunnen tid för vårt minne dyker fram den väna bilden af en om än aldrig så enkel och torftig hydda, där dock våra lyck- ligaste dagar förrunnit. Ja, äfven om detta vårt hem var ringa i jämförelse med det när- varande, där man måhända mera tänker på priset och elegansen af hvarje möbel, hur var dock icke hvarje särskildt bohag i detta försvunna eden så med vår barndom sam- manväxt, att det utgjorde liksom en del af vår egen lilla historia. Den gamla länstolen, den nötta bibeln, ur hvilken hvarje afton ett kapitel lästes, morfars kyrkkäpp, som så ofta fick agera som ridhäst åt de små, det gamla dalkarlsuret, vördadt i åminnelse, som tro- nade där i sitt långa fodral och med sitt entoniga knäppande städse var verksamt att utspinna den lefnadstråd, som snart skulle leda de jollrande och lekande små ut från deras lyckliga Eldorado; allt hviskade om dyrbara minnen, så dyrbara, att dessa i och för sig så värdelösa ting outplånligt inristats i barnahjärtats helgedom. Men »sie sind vergangen, die schönen Tage in Aranjuez» ; de hafva gått, dessa da- gar, och tagit med sig så mycket af den oskuld, den renhet och glädtighet, som ut- gjorde vår barndoms sällhet. Ack, huru ofta växer ej på vår skuldra vingen för att ännu en gång föra oss på upptäcktsresa efter detta vårt barndoms eden. Vi ville leta genom natt och dag för att finna det, stanna där och lefva lyckliga och sorgfria som förr. Vi ville, såsom då, ännu en gång med samma känslor tumla om i gröngräset eller genom löfverkets galler i den gamla kära björken betrakta den blåa him- melen och drömma om igen vår kära barn- domsdröm. Men hvad? Där är ej som förr. Björken står kvar, men dess löf äro icke så vackra som förr. Ängens blommor dofta ej så ljuft som förr. Jo, visserligen, allt är som förr: barnen — en nyare generation — leka och jollra därinne, lyckliga, glada, sorgfria. Men det är vi, som, lockade af lifvets hägringar, flytt bort från vår barndoms lycka. Skola vi då ännu en gång kunna på jor- den bygga oss ett hem, där glädjen och säll- heten råda, så måste grunden därtill läggas, ej utom oss, men i vårt hjärta. Och sättet därför är oss anvisadt i de sköna orden: »värden såsom barn!» Följes denna maning, så skola än en gång portarne slås upp till ett barnahem, större, härligare och saligare än fordom, ett hem af frid, oskuld och glädje, ett hera, som man aldrig mer behöf- ver lämna. K A, Hagström. Dag bryter in... \acj hryter in, det ljusnar efterhand, fforgryningen de mörka skuggor fly, fDcm natten Iredde vidt kring haf och land; fDag Iryter in, en löftesrik, en ny . . . fOag hryter in. 3 det förgångnas spår Skall följa klarhet för hvar mänskosjäl, Som spanande mot högre rymder trår, Som känner varmt för sina likars väl. fDag Iryter in. Stå upp till verksam id 3 ljusets tjänst! Çif akt på tidens röst! itiär finnas hjärtan, som lehöfva frid, ftiär finnas hjärtan, som hehöfva tröst. Så här ditt strå till stacken. fDela ut ^Äf dina håfvor, men ej hlott i ord! "&n ringa handling, född af godt heslut, SMer väger än allt ordsvall på vår jord. Çodt frö i lördig jordmån säkert gror. fDcn skörd, du väntar efter mödan din, Skall kanske mogna hättre, än du tror. fKu är det såningstid! fDag hryter in! Marie Mems. % Litet om flickornas skolgång i Finland. (Med anledning af »En bekymrad faders» fram- ställning i Idun. n:r 5.) För ej länge sedan beklagade sig en fader i Iduns spalter öfver svårigheten att erhålla en vid- sträcktare skolbildning för sina döttrar, då för flickor endast funnos privata läroverk. Äfven från andra håll har samma klagan försports. Det äger kanske därför litet intresse att höra, huru vi i vårt lilla land, där naturligtvis en dyrbar privat- undervisning blir än mera betungande, redt ut saken. I vår hufvudstad, Helsingfors, finnes så väl en svensk som en finsk af staten bekostad högre flickskola med fortbildningsklasser, afsedda hufvud sakligen för lärarinnor, äfvensom i de större stä derna några mindre skolor. Dessa förbereda dock ej för universitetet, utan ha därför en privat frun- timmersskola äfvensom åtskilliga privata samsko lor med universitetskurs uppstått i vår hufvud- stad. Genom detta allt är hufvudstaden och de för- mögna i landsorten, hvilka kunna sända sina barn dit, väl tillgodosedda. Det stora flertalet har lik- väl ej råd att sända sina barn till en främmande ort. Särskildt gäller detta hvad döttrarna beträf- far; ty huru god framgång än emancipations- sträfvandena haft i vårt land, är dock ännu i dag som är den allmänna seden den att uppoffra mera på sönernas än döttrarnas uppfostran. Så långt har man likväl kommit, att den stora all- mänheten inser vikten af skolkunskaper äfven för flickorna och skulle gärna skaffa dem sådana, om de kunde fås på närmare håll och för billigare pris. Att i våra småstäder med 2 à 3 tusen invånare un derhålla tvänne läroverk, ett för gossar och ett för flickor, blefve alltför betungande för staten och privata skolor alltför dyrbara för kommunen. Vid ett år 1887 hållet rektorsmöte i Helsingfors upptogs frågan om beredandet af tillträde för flic- kor till statens läroverk för gossar. Många voro för och många emot samundervisningen i allmän- het; men flertalet enades likväl om dess nödvän- dighet i småstäder. Dock ansågs ej samunder- visningen böra ifrågakomma i större läroverk än 4-kIassiga elementarskolor. Som skäl för samundervisning i småstäderna framhölls: bristen på fruntimmersskolor och svå- righeten för mindre bemedlade föräldrar att sända bort sina barn vid alltför unga år; omöjligheten att därför skaffa dem en skolbildning utöfver småskolans och folkskolans kurs. Vidare funnes i de flesta goss-skolor i landsorten utrymme nog äfven för de kvinnliga eleverna, hvarför det blefve ett rent slöseri med både lärarekrafter, skolmate- riel och lobal att uppehålla två fåtaligt besökta skolor i stället för en samskola; frånsedt den större trefnaden för läraren att undervisa något större klasser, då intresset och täflingslusten mera sporras. Staten skulle ej vidkännas några extra utgifter, då inga större förändringar vid skolorna vidtogos, utan blefve det snarare en besparing genom att ett mindre antal privata flickskolor behöfde under- stödjas. Samundervisningen ansågs lättare kunna tillämpas i små än i stora städer. Vid folksko- lorna hade samundervisningen för de lägre ålders- åren användts redan i 20 år, och en lång erfaren- het af dess oskadlighet äfven vid högre läroverk hade man i Handelsskolan i Åbo, hvilken redan sedan 1872 emottagit såväl manliga som kvinn- liga elever. Mötets åsikter efter slutad diskussion samman- fattades i följande tre moment: l:o) att gemen- sam undervisning för gossar och flickor vid lan- dets elementarläroverk kunde under vissa villkor och med vissa inskränkningar tillåtas, samt att härvid borde göras skillnad mellan högre och lä- gre läroverk; 2:o) att7 samundervisningen redan nu utan olägenhet kunde införas vid 2- och 4 klassiga elementarskolor, särskildt i de mindre landsortsstäderna, därest stadsbarnen själfva eller vederbörande målsmän anhållit därom; 3:o) att vid hvarje sådan samskola borde anställas en lä- rarinna, helst en lärarinna i gymnastik, för att tillhandagå rektor vid vården om de kvinnliga eleverna. Redan före mötet hade i Mariehamns tvåklas- siga elementarskola för kvinnliga elever beviljats tillträde, och på trenne andra småstäders ansökan beviljaides äfven dem samma förmån, d. v. s. för Torneå 3-klassiga och Lovisa och Heinola 4-klas- siga elementarskolor. En afslutad och fullständig skolkurs erhålla flickorna visserligen ej härigenom, men det är dock något och gör åtminstone så mycket, att man kan hålla dem i hemmet till fjorton, femton års ålder. Ingen annan ändring i läroplanen är vidtagen, än att flickorna gymnastisera skildt från gossarne för en lärarinna, hvilken äfven undervisar ett par timmar i handarbete och biträder rektor vid flic- kornas vård. Observeras bör, att latinet ej är obligatoriskt i våra elementarskolor, utan är valet fritt emellan latin å ena sidan eller teckning och tyska å andra sidan. Staten vidkännes ej någon extra utgift, då lä