Idun: 1893

98 lôôà I DU N Pâsk ringes in, och lärkan svingar Sig högt bland fria vindars gång. Från ljusklar etervåg hon bringar Uppståndelsen en fröjdfull sång. Och som hon jublar där, församla Sig tusen stämmors drilleslag: Vak upp, fullbordadt är det gamla, Vak upp, nyfödda värld i dag. jî. pEIBEL. till lifs, som härdar ut mot tid och tvång för hvad som kallas rätt. Denna tysta, dagliga kamp, denna manliga om ock stilla behjärtenhet är det, som fri- gjort och styrkt den danska folkanden samt pröfvat och rotfästat själfständighetssinnet hos sönderjyden. Hans grundtanke utgår ifrån helgden af en numera struken fredstraktat, från att folkets rätt och vilja att åter för- enas med Danmark skola bestämma grän- serna och ej kanonerna. Och den tanken har gått från far till son. Den slår bro med fasta kedjor mellan gamla och unga. Med allvarligt erkännande af de unges poli- tiska frestelser, med fördragsamhet mot deras ofta allt för ideala åskådningssätt och med trygg tillförsikt till deras trofasthet mot fosterlandet veta de gamle, att danskhetens bevarande hvilar på det uppväxande släktet. Därför spörjas ej missmod och otålighet, när kampen för den gamle ändas och han ej sett segerdagen randas. Gubben vet, att svärdet ligger i ynglingens hand, och han är viss, att mön, hans ögas fägnad, med sitt känsliga hjärta följt med i striden och vet, hvad hon är skyldig sin far, sin bror, sin man — sitt fosterland. I ett sådant hem fostrades »de sönderjydske piger». Vi gå landsvägen fram mellan Flensborg och Slesvig. Omkr. 10 km från förra staden stå vi på Sankelmarks valplats, och ett stycke från landsvägen, midt på heden vid Oversö, ligger Aagaard, flickornas hem. Så långt ögat når endast hedar och åter hedar. Tåget glider långsamt och stilla hän genom ljungen, liksom ville det ej störa hedstämningens hög- tidliga tystnad. Här lefver än i dag gamle Tofte, deras far, som med sin sega viljestyrka och sin aldrig svikande humor i många år stridit för att hålla danskheten uppe å denna något vansk- liga gränstrakt. Den unga flickan, som på taflan sitter, iklädd hög hufvudbonad, är Helga Tofte. De stora, uttrycksfulla ögonen äro nu slutna. Hon dog som ung flicka, följande brodern, en ung förhoppningsfull dansk student. Vi återgifva en af de mest gripande dikter vid hennes död. »Aaens böige gav dit öje farve, Lyngens blomster laante kinden rödme, Gyvelguldet * lyste om din tinding, Hedens fugle lærte dig at synge, Da du legede ved deres reder. Snart dog öjet skinned mörkt mod böigen, Kinden rödmede af ædel harme, Lokken mörkned, som om guldet falmed, Sangen mer vemodig blev end hjejlens, ** Naar du skued ud fra lyngens tuer. Thi du saa et syn, du aldrig glemte: Fjendens heste drak af aaens vande, Lyngen rödme fik fra blod af brödre, Grumme örne kom at dræbe lærken, Den, som för sad tryg bag gyvelbusken. Sorgen skyggede din unge pande, Kindens röde roser tabte farven, Hjærtet brast, og ung du sank i graven. Hid til landet, hvor din barndoms glæde Tidlig störedes af sorgens skygger, Svæver end din aand i aftensvalen ; * Ginstens guld. ** Ljungpiparen. Her, hvor jorden brödres blod har drukket Tavs og lengselsfuld mod nord den skuer. Valborg i den lilla klädsamma »hue» står bredvid, spanande ut i en mörk, men dock för henne förhoppningsfull framtid. Hon är nu gift med en dansk och lefver i det land hon så innerligt älskar, sitt kära gamla Dan- mark, bidande den dag, då barndomshemmet därnere mellan Sankelmarks och Isteds val- platser åter står på dansk grund. »Men för dette haab kan velsignes og krones, Meget skal heles og meget skal sones, Meget skal löftes af dögnlivets larm.» Deras tanke att leta upp och ikläda sig de nu nästan försvunna nationaldräkterna från Slesvigs ost- och västkuster samt blott för en afton föreställa de »sönderjydske piger», den bief en sinnebild af kvinnlig fosterlands- kärlek, som äras så länge ett danskt hjärta slår. Den för eget nöje tagna fotografien flög snart landet rundt i tusentals exemplar och mottogs med hänförelse i de danska hemmen. Holger Drachman har strängat sin lyra till »De sönderjydske pigers vexelsang», och »Hilsen til de sönderjydske piger» rungar i våra dagar öfver Bälten. Men med Helgas och Valborgs bortgång är ej deras gärning slut. De hafva verk- samma efterträdarinnor i många »sönderjydske piger». Och hvad är då dessas ljufvaste plikt, deras skönaste kall? Jo, att vakta fallne bröders hvilobädd, »att hedra krigarn, där han gömmes, och akta, att hans namn ej glömmes.» Men här är ej endast fråga om en vacker gärd åt de döde, här går en djupare ström under denna sed. Denna verksamhet skall alltid påminna den unga kvinnan om, hvad en moder lidit och en fader mistat för foster- landet, den skall bidraga till bevarandet af danskheten hos i tyska skolor bildade, sönder- jydska flickor. Gå blott en vår- eller sommarafton, helst en lördag, på en af dessa prydliga kyrkogår- dar därnere i Nordslesvig, och du skall all- tid träffa någon ung kvinna ur de bildade klasserna eller ur folket med blommor, kran- sar, kratta och vattenkanna för att pryda »graven» till söndagen. I städerna hafva bildats små föreningar, hvari vanligen en äldre dam är den styrande och ledande. Hvarje medlem har sin bestämda graf att vårda och svara för. Gemensamt vårdas de stora » fællesgrave », där de fallne hvila i hundratal. Sedan på vissa håll de danska färgerna blefvo bannlysta frän de fallnes jordhög och gendarmer bortskuro dan- nebrogsbanden, då man i dem ville se en politisk opinionsyttring, utvisa blommorna som oftast, att här hvilar en dansk hjälte. I Danmark har denna rörelse ej lämnats opåaktad. Öfver 300 sönderjydska flickor mottogo en sommar för ett tiotal år sedan inbjudning till den danska hufvudstaden och dennas historiska omnejd, en inbjudning, som hörsammades med stor glädje. Gästfritt öpp- nades de danska hemmen, öppnades slott och koja. Det var då Tivoli en afton inom sina portar rymde 26,000 människor (dess dittills högsta siffra). Vid Thorvaldsens graf skänktes åt hvarje ungmö ett minnesblad med konstnärens stolta staty öfver styrkan: «Iason med gyllene skin- net» och hans sista ofulländade verk: »Thor- valdsen stödjande sig mot hoppet». Bland glada minnen bevaras nog än i dag af deltagare och deltagarinnor den originella förmiddagsbjudningen under »gamla Regensens» 100-åriga lind, i hvilkens skugga en Holberg och en Oehlenschläger diktat. Värdarne, kunskapsdigre professorer och glada studenter, bjödo på choklad i egna mycket bristfälliga koppar samt lämnade en liten dikt till hvarje dam. Vi förbigå festen vid offerstenen i Leiredal, ej långt från »kongegravenes by» vid den böljande Isefjord, studentbalen på Skodsborg, illuminationer, blomsterregn och mycket mer samt vända blicken mot hemmet. Från denna färd, så rik på minnen, på glädje och vemodiga känslor i växling, vände ungdomsskaran åter till sina stilla danska hem hinsides gräqsen för att mellan fyra väggar inför mor och far och syskon upprepa hvad de sett, hvad de hört och känt och sedan aldrig sk'ulle glömma. Så spredos småningom fosterländsk hänförelse och läng- tan i tusen hem. Lärarinnor med anställning vid läroverken, som hade tagit del i denna färd, fingo hårdt, böta för sin ådagalagda patriotism. De miste inom 24 timmar sitt bröd och utvisades ur landet. Men döttrarna till danske fäder, som voro tyska medborgare, blefvo kvar. De kunde lugnt möta tyskarnes hånlöje och började åter sin stilla gärning med eldad hug. I det lan- det, liksom ock i Danmark, hånas ej kvinnan af egna landsmän, när hon drifver fosterlan- dets sak. Man vet, att hvad en ädel kvinna vill, det vill folket. Den tanken läsa vi i dragen hos »de sönderjydske piger». Preussarne hafva rest två höga gotiska minnesmärken åt segrarne på valplatsen, de slagnes minnesvård äro de otaliga krigargraf- varne denna jord omsluter, de låga, danska grafvar, som vårdas af ömma kvinnohänder. Där är det än en sorgpil, som lutar sina grenar öfver en ung, dansk officers stoft, än ett vackert granitblock med marmorskifva, hvarpå ristats frivillige svenskars namn, än några höga granar såsom vid Lejonhufvuds graf. An är det murgrönans stora, dunkla blad, som alldeles täcka platsen, där en nor- disk broder lades ned, så att sten och namn nästan döljas af mörkgrönt sorgedok, såsom vid Munthe-Morgenstjernes graf. Den, som eljes är hård och kall gent emot fosterländska känslor, har dock svårt att gå hård och kall från denna ort. Den döda stenen talar om en nordisk brödraande, och den »sönderjydske pige» har med folket fått rista sitt tack däri: »Den dyre broderpagt Er bloddöbt vorden, Og kjærlighedens magt Er set i Norden. Hav tak hver broder kjær, Med sorg og smerte Begrov vi Eder her Og i vort hjærte.» Christel.