Idun: 1893

1893 I DUN 7 och huru mau, utan att vara girig, dock mycket väl kan undvara en mängd saker. För nlott en sådan där bok och börja räkna efter, så finner du snart, att du kunnat undvara mycket, som du tanklöst gifvit ut penningar för. Man kan ej tro, hvad en sådan inkomsts- och utgiftsbok lär oss allt, och huru välgörande verkan den har, om man blott ej tröttnar att föra den. »Den som ej sätter värde på öret, får aldrig kronan!» är en gammal vishetsregel. Man inbespare utgiften för ett tvifvelaktigt nöje för att skaffa sig något, som äger verkligt värde. Och finnes vid månadens slut en liten sparpenning — hvilken glädje att lägga den i kassan eller att för barnens räkning placera den i ett räntebärande papper. Allt detta lär och predikar min bok. Och just därför är den så dyrbar. Icke för köpmannen, som ur stats- och rättssynpunkt måste hålla sina böcker i ordning, nej, för de små hushållen är min lilla bok af oskattbart värde. Försök blott! Det kostar ju endast några få öre, värdet af några ark papper. Boken är en outtröttlig manare och håller tillbaka från att lättsinnigt göra skulder. Men sluta ej upp att föra den redan efter en eller några veckor. Ett i allo godt nytt år önskar Idun hjärtligen alla sina läsarinnor, då i dag den nya årgångens första nummer kommer dem till handa. För egen del kan hon för det in- gångna året ej något högre önska sig än glädjen att få behålla alla sina gamla vänner och om möjligt för- värfva några nya. Hon skall oaflåtligt sträfva att göra sig förtjänt häraf. Teater och musik. Vasateatern har som nyårsprogram bjudit på ett »skämt i fyra akter» af signaturen Hothar, benämndt »En stormig nyårsnatt». En ganska lustig idé, som utan allt tvifvel för en talangfullare behandlare skulle ha gifvit en tacksam lustspelsintrig, ligger till grund för stycket, men den kan dess sämre icke sägas vara tillgodogjord med någon synnerlig kvickhet eller savoir faire. De fyra akterna verka ganska uttöjdt, och de inlagda kupletterna, som alludera på ämnen för dagen, lida brist på uddighet. Spelet är nog på de flesta händer ärligt genomfördt, men saknar sam- manhang. Det rätta greppet har hr Strömberg träffat, som ger sin älskarroll rent burleskt, parodiskt på »den högre stilen», och uppnår ock därmed den bästa effekten och de välförtjänta applåderna. De öfriga lägga för den lösa rätten med seriös pretention, som kunde ansta komedien, men här ej alls passar i ra- men. Emellertid bereder aktualiteten i stycket det- samma ett tillfälligt erkännande, som torde kunna betrygga dess lif, så länge hälgoset varar, då hufvud- stadspubliken förvänts att för den tunga matens smältning paräkna slik kolsyrebubblande dramatik. Och mer är helt visst ej heller afsedt. K. Dramatiska teatern gaf den 3 d:s ett nytt pro- gram, ett s. k. »plockprogram», omfattande följande fyra smapjäser: »Vid Breitenfeld», dramatisk episod pa vers i 1 akt af K. A. Melin ; »Ungdomsdrömmar», komedi i 1 akt af Alphonse de Launay\ öfversättning från franskan; »Filosofi och kärlek», lustspel i 1 akt af Friedrich Roeber ; i originalets versmått öfversätt- ning af N. P.; samt »Ingen utmätning», skämt i 1 akt af Don Mariano. Pind Dominguez ; öfvers. från spanskan. Som veckans n:r på grund af trettondagens infal- lande på fredag måst gå en dag tidigare än vanligt i press, hinna vi ej förrän härnäst yttra oss om utförandet. Ur notisboken. Sista dagen för 15-åringarna inföll i lör- dags. Svensk mö, som fyllt femton år, hade ännu då rätt att giftasig, men från och med nyårsdagen är hennes äktenskapsålder minst 17 år. Så ha re- gering och riksdag beslutit, * Hedrad trotjänarinna, På juldagen gaf fru Sophi Melander, Brahegatan 26 härstädes, en enkel fest för sin tjänarinna Maria Nilsson med anledning däraf, att denna varit i hennes tjänst i 25 år. Till Maria Nilsson öfverlämnades vid tillfället Patriotiska sällskapets medalj i silfver af andra storleken, hvarjämte tal höllos för så väl henne som matmodern. * Kvinnliga stadsbud hade nu fått i Varschau. Annars tycker man väl att det legat närmare till hands, att vi fått det, som sett vår största och bästa statsbudsexpedition, Expressbyrån, just or- ganiseras af en kvinna, grefvinnan Björkenstam. En lärarinnas roman. En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg. FÖRSTA KAPITLET. dlSnne i tredje klassens väntsal var det fullt jj||(5 med folk. Där var en kväfvaude lukt af våta ’ “ " kläder och skodon, ty det regnade starkt ute i höstkvällen, Mörkret låg tjockt öfver stationsplatsen. På perrongen blänkte då och då ett skarpt sken, då någon banvakt gick förbi med sin lanterna. Vid ett af salens fönster stodo tvänne sorgklädda kvinnor, en äldre och en yngre, och blickade ge- nom de immiga rutorna ut i banhallen. De stodo alldeles tysta och tycktes föga märka sorlet om- kring sig. Så sade den yngre af de båda: »Det är så kvaft härinne, mamma; kom så gå vi ut. Vi kunna kanske komma ut i förväg på perrongen genom grinden vid godsmagasinet. Vi få då också vara för oss själfva de sista minu- terna ...» De trängde sig fram till utgången genom hopar af landtfolk och arbetare och gingo ut. Regnet hade saktat af något, men himlen var jämnmulen, och det var kolmörkt. Grinden befanns öppen, och de stego in på perrongen. Där började de vandra fram och tillbaka, tysta vid hvarandras sida. ‘ Så började den äldre af kvinnorna snyfta. »Inte gråta, mamma!» bad den yngre bevekande. »Gör inte afskedet svårare för mig, än hvad det redan är.» »Nej, Kerstin, jag skall vara lugn. Men du kan inte förstå, hur det känns för mig att lämna dig så där vind för våg, du som alltid behöft ett stöd. Och så blir jag ensam!» »Äskade lilla mamma, vi skola ofta skrifva till hvarandra, och så vet du ju, att bara jag får litet rangeradt för mig, tar jag dig till mig.» »Tack, min egen flicka! Nog vet jag, att du håller af mig. Men hvad kan inte hända dig där- borta bland alla dessa vildt främmande männi- skor, som jag därtill hört skola vara så elaka. De kunna ju rent af ta lifvet af dig!» »Se så, älskade gumman, inte sådana barnslig- heter. Det är bestämdt inte på långt när så far- ligt, som du föreställer dig. Vet du, jag känner mig så modig och stark.» »Men så känner jag mig så mycket mera ned- slagen och öfvergifven. Ack, om pappa ändå hade lefvat!» »Vi få med ungerdifvenhet böja oss för Guds vilja. ^ Du vet ju själf, hur nödvändigt det är för oss båda, att jag får komma ut och förtjäna mitt bröd. Du vill väl inte, att jag helt och hållet skall gräfva ner mina pund? Det vore otacksamt g.f mig, efter allt hvad mina kära föräldrar kostat på mig i uppfostran.» »Ack ja, Kerstin, jag vet ju, att du har så rätt i allt hvad du säger och tänker säga. Men du kan lyckligtvis inte fatta, hvad det är att lämna ifrån sig sitt enda barn, allt hvad jag äger här på jorden ! Ack, om Gud af nåd snart ville taga mig bort!» »Det var en syndig önskan, mamma. Men ser du, där borta kommer tåget. Man kan redan höra, hur det pustar.» »Hu, sådana otäcka ögon det har! Låt oss gå längre intill väggen, så att du inte blir öfver- körd ...» Nu öppnades dörrarne till väntsalarne, och fol- ket strömmade ut, idetsamma tåget ångade in i i banhallen. Det blef ett spring fram och tillbaka, ett slående i kupédörrarne, ett knackande på vagns- hjulen, ett sorl och ett skrik, ett släpande med korgar och kappsäckar, ett körande med gnisslande godskärror, allt under det lokomotivet fräsande släppte ut hela moln af ånga. Det var endast ett kort uppehåll. Konduktören ringde i stationsklockan, och alla skyndade att försäkra sig om platser i kupéerna. Vid en af de sista hade de båda sorgklädda kvinnorna stannat. Där fanns tämligen godt om rum, så att den unga flickan gjorde sig ingen brådska med att stiga in. Hon hade slagit armen om moderns lif, smekte henne och sökte kärleks- fullt kyssa bort de fallande tårarne. »Inte gråta, inte gråta, lilla mamma!» Så kom konduktören med lyktan i ena handen och biljett-tången i den andra. »Skall fröken med, så raska på. Vi äro ändå försenade.» En sista, häftig omfamning och den unga flickan hoppade in i kupén. Hon stannade orubblig kvar vid fönstret, fastän de öfriga passagerarne trängdes och ville fram dit, de också. »Adjö lilla mamma! Skynda dig hem nu bara.» »Adjö, mitt eget barn, och skrif snart!» »Ja visst! Om ett par, tre dagar kan du nog ha bref. Då skall jag berätta så mycket. Se så, gå nu, mamma, det blåser kallt.» »Sitt inte i draget och svep väl om dig filten, Kerstin!» »Ja, tack, mamma lilla.» En hvissling, och tåget började långsamt röra sig framåt. »Adjö, mamma!» »Adjö, Kerstin min.» Energiska viftningar. Till dess de förlorade hvarandra ur sikte i mörkret. Ännu några minuter blinkade de tusentals lju- sen från den terrassformigt byggda staden fram genom mörkret, så blefvo de allt färre, när tåget väl hunnit ut på landsbygden, och efter en stund stod endast den dystra, regntunga skogen på ömse sidor. Den unga flickan stod dock allt fortfarande kvar vid fönstret, till dess hon kände någon lätt rycka i kappan, under det en munter karlröst sade : »Lilla mamsell kan gärna dra in hufvudknop- pen, annars kunde det hända, att hon får näsan brynt mot telegrafstolparne.» Då gick hon bort och satte sig i det aflägsnaste hörnet af kupén, dit ljuset från taklyktan endast helt sparsamt föll. Hon fann det icke obehagligt, att man pratade ganska högljudt rundt omkring henng. Ofrivilligt lyssnade hon än till det ena, än till det andra samtalet. Det skingrade hennes allvarsamma tan- kar. Ja, hon kunde till ock med draga på mun- nen åt en eller annan lustighet, som yttrades af de mera frispråkiga passagerarne. Men det bief sent, och så småningom dogo samtalen bort för att efterföljas af snarkningar och pustanden, endast afbrutna för några ögonblick, då tåget höll vid en eller annan station. Kerstin Sangvin kunde dock icke sofva. Ju tystare det blef omkring henne, dess tyngre kommo hennes tankar. De irrade tillbaka till hvad hon nyss lämnat, säkerligen för lång tid, ja kanske för alltid, de skyndade fram mot det, utom till namnet, okända mål, dit det rullande tåget förde henne. För ett år sedan hade hon sannerligen ej kun- nat tänka, att hon så kort därefter skulle en ru- skig höstnatt sitta ensam bland en hop främmande människor i en tredje klassens kupé för att be- gifva sig bort till en aflägsen skogsbygd som en fattig vikarierande småskolelärarinna. Men om- störtningarna hade kommit så hastigt. Dotter ttll en, efter hvad man ansåg, förmögen handlande, hade Kerstin Sangvin vid aderton års ålder kommit in på seminariet i födelsestaden. Icke för att hon bestämdt sig för iärarinnekallet, men hennes far hade tyckt, att hon gärna kunde gå där hellre än att gå sysslolös hemma. Alltid kunde det bli nyttigt till något, hade han sagt, fastän hon alls icke behöfde brådska med att söka sig plats, åtminstone så länge han lefde. Men Kerstin hade knappt hunnit taga sin exa- men, så dog fadern helt hastigt. Och som så ofta är fallet hade han bott i ett korthus, hvars väg- gar visserligen äro vackra att se på, men så lätt falla sönder för en vindpust. Och döden blef en sådan olycksfläkt. Lars Johan Sangvin lämnade ingenting efter sig. Tvärtom, hans affärsställning visade sig vara mycket dålig, och några månader efter mannens död stod änkan med sin dotter på bar backe. Hvad var då naturligare, än att den tjugutre- åriga Kerstin, som var en allvarlig flicka, genast sökte göra de kunskaper fruktbringande, som hon